ÅSIKT

Ful i kanten

STINA HÖGKVIST ser en 91-årig konstnär med full koll

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulten kring Louise Bourgeois handlar lika mycket om hennes person som om hennes konst. Bilden som förmedlas är den av en kaxig dam som alltid går sin egen väg.

Louise Bourgeois föddes i Paris 1911. På 30-talet började hon studera matematik vid Sorbonne, men snart tog intresset för konst över och hon skrev in sig vid olika konstskolor. 1939 medverkade hon med några grafiska blad i sin första utställning. Vid 71 års ålder hade hon sin första stora retrospektiv.

Utställningen på Kulturhuset omfattar verk från 40-talet fram till i dag. Bourgeois har själv sagt att hennes konst är självbiografisk. Bland det som präglat henne är den intima relationen till modern och det konfliktfyllda förhållandet till den svekfulla fadern.

De gigantiska spindlarna hör till hennes mest kända verk. Typiskt för Bourgeois är att hon, som här, fyller välkända symboler med nytt innehåll. Spindeln används inte av traditionella skräckromantiska skäl.

Ibland blir den en symbol för hennes mamma, som ska ha varit nätt, renlig och byggde ett stort bo åt sin familj, andra gånger får spindeln representera väverskan.

Att Bourgeois själv är mycket vältalig om sin konst är något utställningen tagit fasta på. De flesta verken ledsagas av texter som beskriver hur konstnären tänkt; de blir anvisningar för hur betraktaren bör tolka konsten. En pedagogisk tanke, men jag är kluven inför att det självbiografiska temat ges tolkningsföreträde. Efter femte skylten slutar jag titta och tänka själv, riskerar missa hur flera av hennes verk når bortom det individuella, in i det allmängiltiga.

I anslutning till utställningen visas ett antal filmer om den åldrade konstnären och det är svårt att inte charmas av henne. I den ena förklarar hon sin fascination för geometri och den ordning som är så olik hennes egen kaosartade uppväxt. I geometrin finns möjligheten att tygla tillvaron. Och den som känner till de bakomliggande strukturerna kan kontrollera och demolera dem.

Hennes syn på sexualitet verkar ha färgats av hennes matematiska färdigheter. I ett berömt fotografi av Robert Mapplethorpe står hon med sina fallosskulpturer under armen och flinar illmarigt. Hon uppvisar inget brudigt eller underordnat förhållande vare sig till mannen eller hans kön. Här är hon i total kontroll.

Sömn II (1967) är en slät marmorskulptur som föreställer ett superstort ollon i närbild, lite hängigt och trött, i pausläge. Sex framställs överhuvudtaget inte som en ensidig akt av ömsesidig njutning. Hon visar att sex kan ingå i ett maktspel fyllt av destruktiva krafter, i vilket såväl kvinnan som mannen kan utnyttjas. Ett av utställningens starkaste verk är Vaddering (1999), en laxrosa söndertrasad tygdocka i en monter. Det ser ut som om den klippts isär och lappats ihop om vartannat.

Den har varit med om mycket och tungan hänger trött ur munnen. Jag tycker riktigt synd om den.

Ett minus är utställningens teatrala ljussättning. Rummet är mörklagt, med spots på de enskilda verken. Det känns som att vandra omkring i ett gammalt etnografiskt museum. I mörkret blir dessutom skyltarna irriterande svårlästa.

Louise Bourgeois har aldrig anpassat sig efter samtiden. Tiden har i stället fått vänta in henne. Hon lyfts ofta fram som en feministisk ledstjärna för kvinnliga konstnärer.

På frågan vad hon skulle vilja ge för råd till kvinnorna svarar hon att de inte ska vara rädda för att vara fula i kanten. Det skriver jag gärna under på.

konst

Stina Högkvist