ÅSIKT

Titta! En kines som slickar Norge

JOHN PETER NILSSON på biennalen i Sydney

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När den första Sydneybiennalen hölls 1973 fanns bara två andra biennaler i världen (Venedig och São Paulo) samt den vart femte år återkommande Documenta i Kassel. I dag är de drygt 60, runtom i världen - och de flesta försöker vara globala, precis som Sidneys: här visas 58 konstnärer från 22 länder.

Årets upplaga leds överraskande av en konstnär, engelsmannen Richard Grayson med hjälp av två andra konstnärer, Susan Hiller från USA/England och Janos Sugar från Ungern, samt skribenten och museichefen Ralph Rugoff från USA.

Kan man säga att en konstnärsledd utställning skiljer sig från en curatorstyrd? I det här fallet är jag beredd att säga - ja. Titeln (Världen kan vara) fantastisk är förhoppningsfull, trots att parentesen antyder att världen inte alltid är det. På ett icke-akademiskt sätt har Grayson samlat konstnärer som förhåller sig egensinniga till samtidens plöjda fåror och som skapar sin egen värld i världen - låtsasvärldar som möter den riktiga världen.

Susan Hillers Witness från 2000 är inte bara ett fantastiskt [sic!] verk utan också emblematiskt för hela utställningen. I taket hänger 600 små minihögtalare som förmedlar cirka 300 sanna berättelser om utomjordiska upplevelser. Dessa är samlade från hela världen och framförs på språket historierna kommer ifrån. Men jag bryr mig inte så mycket om själva berättelserna, det är detta att på avstånd höra ett dovt mummel från alla högtalarna och sedan ha möjligheten att lyssna på varje enskild historia som skapar en mäktig upplevelse.

Hiller pekar på konflikten mellan kollektivet och individen, en klassisk konflikt som har fått ny skepnad i vår globala värld i dag.

Den legendariske Vito Acconci, konstnären som i början av 70-talet låg gömd och masturberade under ett gallerigolv i New York samtidigt som han fantiserade om besökarna i galleriet, intresserar sig för just mötet mellan det privata och det offentliga. Numera arbetar han tillsammans med arkitekter med sanslösa offentliga uppdrag.

På biennalen visas några enstaka modeller och i en bejublad föreläsning berättade han om sina projekt, bland annat en 360 graders roterande trädgård i München, driven av ett vindkraftverk. Har man otur kan man förlora sin promenadpartner när trädgården svänger.

Den belgiske konstnären Panamarenko bygger undervattensbåtar eller flygmaskiner i fantasin och framstår som en nutida Leonardo da Vinci. Fast det han uppfinner är inget nytt. Och maskinerna fungerar inte heller. Det vilar en vemodig och melankolisk känsla av att de stora uppfinningarna redan är gjorda.

Panamarenkos nostalgiska vision pekar på biennaltemats svaghet. Visst kan man sitta i sin ateljé och konstruera obrukbara helikoptrar. Men vad ger det? Vi står fortfarande kvar på jorden. Att vara en fantastisk visionär behöver inte innebära att man ironiserar över begångna misstag. Eller som holländaren Joop van Lieshout, som bland annat presenterar en egenhändig uppfinning för att tillverka alkohol, menar: efter de berusande drömmarna återstår bara baksmällan.

Okej då, världen är inte bara fantastisk. Det är från misstagen, neuroserna, besattheten, utanförskapet och just egensinnigheten som det fantastiska uppstår. Men har inte stor konst alltid kommit från det? Graysons tema är lite för vagt för att han ska utveckla en vidare frågeställning om nuets tillstånd. Men han har en bra fingertoppskänsla vad gäller de enskilda konstnärskapen. Det var längesedan jag såg en "gammaldags" grupputställning där just de enskilda konstnärerna verkar spela större roll än helheten.

Från Norden visas svenskan Ann-Sofi Sidéns film QM, I think I call her QM - om en paranoid kvinnas kamp med sig själv, två närmast renodlade dokumentärfilmer av finländaren Veli Granö, norskan Vibeke Tandbergs datormanipulerade foton där hennes egna porträtt morfas med porträtt på okända och finskan Eija-Lisa Ahtilas videoinstallation The present: olika filmer visar en ung tonårsflicka vars känsloläge pendlar mellan romantisk längtan och självförnedring.

Och till sist svenskan Aleksandra Mir som har varit i Sydney under sex veckor och samlat klipp och privatfoton som bildar en dagboksliknande tankekedja med bisarra möten mellan högt och lågt, privat och offentligt, begripligt och obegripligt.

Kinesen Cang Zin är inte obegriplig. Snarare banal. Han reser världen runt och bokstavligen slickar marken där han befinner sig och presenterar handlingen som ett foto. Han refererar till en fas i den kinesiska mysticismen där verkligheten blir verklig först när man bokstavligen har smakat på den och på så sätt aktiverar alla kroppens sinnen.

Min favorit är den 26-årige portugisen Vasco Araújo och som också bäst sammanfattar biennalens tema. I en fiktiv dekadent lägenhet från sekelskiftet står en videoskärm i vilken Araújo uppträder utklädd till operadiva och berättar om sin längtan att vara just diva. Det finns dock inget ljud utan berättelsen kommer som en textremsa. Jag blir både sorgsen och glad när jag ser verket. Det är uppenbart en gay transvestits berättelse. Men när jag sedan möter Araújo berättar han för mig att han faktiskt tar sånglektioner på riktigt - som en hobby. Livet kan onekligen vara fantastiskt.

konst

John Peter Nilsson