ÅSIKT

Här börjar vår kärlek till sambafotboll

RAGNAR STRÖMBERG läser Fredrik Ekelunds flämtande, passionerade fotbollsbok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag visste att mer julafton än denna julafton 1957 skulle jag aldrig uppleva, för den började med att det stod en tv, en åbäkig Siemens 17-tummare i vardagsrummet, kvarterets första.

Anseendet på gården växte från obefintligt till ansenligt på mycket kort tid, för att framåt maj, när fotbolls-VM i Sverige stod för dörren, nå sin absoluta kulminationspunkt. När VM väl kommit i gång ägde visserligen den stenbumlingtunga pjäsen i mörk faner fortfarande stort attraktionsvärde, men redan överskuggad av den näraliggande verklighetens trollmakt: brorsan och jag hade fått följa med en av farsans vänner till Hindås, där det brasilianska landslaget hade sin förläggning.

Av någon anledning kom jag ifrån dem och fann mig stående i ett kalt rum, kanske ett garage, med paniken kretsande i en glittrande lila spiral i bröstet.

Då öppnas dörren och en svart jätte kommer in. Han får syn på mig och ler och säger något på det näst vackraste språk jag någonsin hört (tre år tidigare hade farsan kommit hem från Italien med en Milantröja till mig och en stenkaka med O Sole Mio, så skönhetspriset var redan intecknat, en i det följande inte oviktig omständighet). Han fattar min hand och jag vågar knappt titta när vi går genom en korridor och kommer ut på entrétrappan. Då står brorsan vid bilen, jag ropar på honom och den vackre jätten släpper min hand, nyper mig lite lätt i sidan så att det kittlas, skrattar och går sin väg.

Minnesbilden av brorsans ansikte med de uppspärrade ögonen, inramat av blå himmel och jagande moln, när han böjer sig ner över mig och väser : "Det var DIDI !!!", återvänder när jag läser Frederik Ekelunds flämtande-passionerade bok om brasiliansk fotboll, Sambafotboll, en ambitiös och sympatisk kärlekshandling med ett fantastiskt motto : "Ett fotbolls-VM utan Brasilien", säger författarens dotter Amanda, Flickor 10, Malmö FF, "är som en hund utan nos."

Ja, visst är det så, precis som ett fotbolls-VM utan Italien är som en hund utan bett, utan Argentina kan den inte skrämmas och utan Tyskland inte ens skälla. England - man klarar sig utan, men saknar den drastiska humorn svårt.

Den brasilianska fotbollens emblem är bicicletan, i sin tur en metafor för en inställning till spelet som, när den går hem, är skönhetsviljans triumf över materien, men när den inte gör det förvandlas till en bedagad strandraggares patetiska narcissism.

Brasiliansk fotboll vill bli beund-rad, älskad, men i misslyckandet blir den infantil, bara kravet på att stå i centrum finns kvar. Det är också brassefotbollens metaforiska natur, att den är en bild av sig själv snarare än sig själv, som utgör den viktigaste förklaringen till varför dess storhetstid inträffade när den gjorde det, varför den varade så länge och varför Brasilien nu är en av fyra stora men inte längre kan göra anspråk på att inkarnera spelets idé, dess själ, djupare och vackrare än andra.

Sambafotboll inleds med ett långt och gediget underbyggt historiskt avsnitt där Ekelund skildrar fotbollens förvandling "från överklassnöje till folkets stora glädjekälla", en process som i stora drag går att tillämpa på alla de stora fotbollskulturernas utveckling.

Det brasilianska särdrag Ekelund urskiljer är paradoxalt nog rasismen, med ett förbud för svarta och mulatter att delta, som kringgicks på en mängd bisarra vis som när "mulatten Carlos Alberto " strök mjöl i ansiktet".

Det var engelsmännen, förstås, som introducerade fotbollen och det skulle dröja ett par decennier innan den engelska spelstilen med dess betoning av kampmomentet fick konkurrens av "o jogo bonito", det sköna spelet, det vars rötter Ekelund inte tröttnar på att framhäva: hur många gånger han upprepar att de fattigas gatu- och strandfotboll spelades med bollar av ihoprullade strumpor tappar läsaren snart räkningen på, liksom det folkliga smeknamnet på Brasiliens "Nacka", alltså Garincha: "Folkets glädje".

Dessa upprepningar ger intrycket att Sambafotboll dels har tillkommit över lång tid, en älskares vackra porträtt av passionens föremål, dels har färdigställts på ganska kort tid. Men det är en skönhetsfläck som informationstätheten uppväger med råge.

Ekelund beskriver mycket engagerande och intelligent fotbollens ökande popularitet och professionalisering. Här dramatiseras också det brasilianska samhällets brister, med en korruption så total att det inte blir ett dugg konstigt att Brasilien, då trefaldig världsmästare, inte fick ett nationellt mästerskap förrän i början av 70-talet.

Det följande avsnittet, som är en mentalitetshistorisk essä i två delar, är bokens bästa. Kortpassningar och crossbollar - tankar om Brasilien, brasilianarna och deras största passion följs upp med ett samtal med Tostâo, en av spelarna i fotbollshistoriens bästa landslag, världsmästarna från 1970.

Intelligensen, ömheten och solidariteten med det folk, den fotbollskultur och den mentalitet vars fullkomning detta lag representerade gör mötet med Tostâo - "Ettöringen" - fascinerande och gripande. Fotbollen är det enda som finns kvar av en enhetskultur, den enda minsta gemensamma nämnaren för en nation där barn är villebråd för organjägare.

Inför sådan skönhet och bestialitet är det lätt att bli sentimental och helt tycker jag inte Ekelund undviker fällan: en av bokens trossatser är att Brasiliens lag 1982 egentligen var bättre än det "fega", "catenaccio" Italien som vann med 3-2 och sedan blev världsmästare.

Men så var det inte, så är det inte: Brasiliens mittfält med Socrates och Falcâo var förstås världens bästa, men försvaret var skräp och anfallet bra, men inte himmelskt: det är inte förbjudet att utnyttja motståndarens svagheter, vilket inte bara det kirurgiskt precisa Italien 1982 förde i bländande bevis utan också just det Brasilien årgång 1970 där Brasilien betecknade höjdpunkten och slutet på världsfotbollens modernistiska era.

Den förutsättning som inte längre var för handen formulerar Nilton Santos, Brasiliens och världens främste vänsterback genom tiderna, mycket klart i ett av de porträtt som utgör bokens tredje avsnitt: efter 1970 går det för fort.

Så Brasilien, från 1958 till 1970 - VM i England 1966 var skamligt, Brasilien och Pelé sparkades sönder med fotbollsvärldens goda minne - var så dominerande som det var för att det tog en konservativ kultur tolv år att hämta sig från chocken - och förförelsen - 1958 i just detta land.

Men det är som det är, att älska fotboll är att inte kunna se en korpmatch i mer än fem minuter innan man börjar hålla på det ena laget: när brassarna kontrar sönder motståndare som de ger bollinnehavets illusion av dominans är det fantastiskt, bländande; när Italien gör det, är det fel och fult och fegt.

Till sist, för att peka på ännu en motsägelse i Sambafotboll, i akt och mening att visa vilken underbar läsning boken är, för det är den, inte tu tal om annat: Ekelund vet för mycket om fotboll för att förneka den sanning som säger att Maradona, inte Pelé, är världens främste fotbollsspelare genom tiderna. Dessutom är Maradona inkarnationen av just den fotboll, "o jogo bonito", som är Ekelunds - och mitt - och alla kloka människors - ideal.

Här gör Ekelund ett trick, en bicicleta, öga mot öga med läsaren, men med ryggen mot mål: Pelé, skriver han, är fotbollshistoriens mest "komplette" fotbollsspelare. Han kunde allt, han var till och med en "duktig målvakt"!

Det hålet i den täta metaforiska väven är i slutändan också vad som gör Sambafotboll så djupt tilltalande: motsägelserna besvärar inte, för Fred-rik Ekelund är en dialektiker, som till all lycka kan skriva tvåfotad prosa.

essä

Ragnar Strömberg