ÅSIKT

Dödens grammatik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jon Fosse utvidgar sakta men säkert sitt dramatiska revir. Från att ha skrivit kammarstycken för två eller tre personer som rör sig i ett rum under en avgränsad tid, omfattar de senaste pjäserna livstider och flera generationer. Men det är inga stora orkestreringar som komponeras, snarare än mer fylliga kammarstycken.

Dödsvariationer, som hans senaste stycke heter på svenska, har för-ärats det Skandinaviska nationalteaterpriset och får således gästa de två nationalteatrar som blev utan pris; denna helg Dramaten, nästa Det Konglige Teater i Köpenhamn.

Det äldre parets minnen av sin ungdom, som getaltas av två andra skådespelare, cirklar kring livets gång med fokus på deras dotters oförklarliga självmord. Scenens snedställda, spröjsade glasväggar mångfaldigar pjäsens rollfigurer och blir så en visuell pendang till tanken att detta inte handlar om någon speciell, utan om envar.

Det är själva grammatiken för livet och döden som intresserar Fosse, inte de enskilda satsernas innehåll. Således föds någon, ett par skiljer sig och dottern fjärmar sig, men varför och hur, det är sekundärt. Detta hindrar inte att Fosses pjäs vimlar av obesvarade frågor. Varför? Hur? Vad? Frågorna duggar tätt, svaren uteblir men grammatiken blir synlig. Döden, som här heter Vännen, finns där lika påtaglig som de som lever. Hans väsen gäckar, men kraften är absolut.

Terje Maerli, aktuell med Ibsens Lille Eyolf för Örebro länsteater, står för en lyhörd regi av denna variant på döden och flickan. Maerli låter ingen tvekan råda hos ensemblen, det är en vackert utmejslad uppsättning som låter ett slags vardagsexistentialism skära genom händelseförloppet. Rollfigurerna må inte alltid uppfatta vad som står på spel, men publiken sitter nästan i Guds ställe och ser bara alltför tydligt vad som sker. Men de saknar makt att ingripa.

Claes Wahlin