ÅSIKT

Medieljusets offer

Margareta Norlin imponeras av Liza Marklunds nya

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Margareta Norlin imponeras av Liza Marklunds "fullständiga brist på sentimentalitet och beredskap att ompröva accepterade sanningar".
Foto: EVA TEDESJÖ
Margareta Norlin imponeras av Liza Marklunds "fullständiga brist på sentimentalitet och beredskap att ompröva accepterade sanningar".

Nyligen sände SVT påpassligt ett avsnitt av det norska litteraturprogrammet Bokbadet, där Anne Grosvold intervjuade Liza Marklund. En av de frågor som ventilerades var om en deckare måste vara politisk, ta upp stora och viktiga problem, för att räknas som riktig litteratur.

Uppenbarligen pågår i Norge just en sådan debatt. Lyckligtvis är det rätt länge sedan frågan ställdes så i Sverige, men Marklund kunde ändå slita fram ett gammalt citat av Ivar Lo-Johansson, som en gång sa att "Deckare är ett ogräs som påminner om böcker, eftersom det har pärmar". Jojo.

Marklund inordnade förstås sig själv i den politiska traditionen, med Sjöwall-Wahlöö, Guillou och Mankell som förebilder. Men sen sa hon också: "nästan alla deckare i Sverige har en politisk underton". Och det är ju en sanning med modifikation. Länge dominerades genren i Sverige av namn som Stieg och Ulla Trenter, Maria Lang, H K Rönblom och Jan Mårtenson med helt opolitiska pusselgåtor i småputtriga miljöer.

Säkert är just det samhällstillvända perspektivet en av hemligheterna bakom framgången för både Guillou och Mankell - och nu också Liza Marklund.

Vi är många deckarläsare som är hjärtligt utleda på mindre trovärdiga mord i herrgårdsmiljö med belevade överklasstyper som konverserar svalt med varandra.

Och i det avseendet skiljer sig knappast Marklunds nya deckare Prime time från de tidigare. Det är samma nutidspuls, samma kritiska skärva i ögat, samma blick för hur medievärlden ser ut under den etiska fernissan, samma gehör för nutidsspråk, för tidningsjargong.

I Prime time hamnar Marklunds alter ego, Kvällspressens Annika Bengtzon, som reporter mitt i ett mord i den kommersiella tevebranschen på Tv Plus, där kampen om plats i rampljuset är stentuff. Ett extra ångestpiller är att Bengtzons bästa vän är inblandad. Anne Snapphane blir en av de misstänkta när tv-ankaret Michelle Carlsson hittas ihjälskjuten i ett kontrollrum.

Det är mer såpastuk över intrigen än i Marklunds tidigare böcker, men det melodramatiska anslaget dämpas av de realistiska turerna från privatlivets vedermödor och kampen om journalistikens inriktning på redaktionen. Det som är Marklunds varumärke, den specifikt kvinnliga blicken, ger en särskild intensitet åt arbetskonflikterna.

Som i sina tidigare böcker håller sig Marklund också den här gången med en undertext som ger djup åt intrigen. I Prime time diskuteras det pris människor betalar för framgång och kändisskap. I en central dialog sägs, att offentligheten gör saker med folk.

"Har man väl smakat på strålkastarljuset blir det som ett gift. Berömmelse är som sår i själen, de kan läkas och försvinna men lämnar ärr. Alla som haft dem kliar och pillar, kan inte lämna dem i fred." Och den hållningen präglar förvisso alla de karriärsugna typerna vid Tv Plus. Här ges en totalt instrumentell bild av den kommersiella tevevärlden.

Det som framför allt imponerar hos Liza Marklund är hennes fullständiga brist på sentimentalitet och beredskap att ompröva accepterade sanningar. Människor och förhållanden får vara just så motsägelsefulla som de ofta är i verkliga livet.

Överöst som man är av dagens nymoralistiska eller terapeutiska skitprat i tv och tidningar känns det som att slippa ut ur en unken kammare.

Och som kvinnoporträtt är Annika Bengtzon något av det mest befriande konturskarpa i branschen. Hon är inte det minsta gullig. Trots sina inre schakt av svaghet är hon ofta omedgörlig, envis till förbannelse och närmast bulldozer-lik. I det avseendet påminner hon mycket om den amerikanska deckarförfattaren Sara Paretskys aggressiva kvinnliga PI, Vic Warshawski.

Och nog är Liza Marklund på god väg att ta sig upp i samma division. Att hon i princip lyckats skriva en bok om året i denna höga klass säger en del. Stilistiskt blir hon bara bättre och bättre. Den journalistiska slängigheten ger plats för ett mer genomarbetat språk. Alla Liza Marklund-älskare har alltså en högtidsstund framför sig med Prime time.

Margareta Norlin