ÅSIKT

Rädda att förhäva sig

Maja Lundgren läser om kvinnligt tänkande och kvinnlig hängivelse

KULTUR

essäer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tuva Korsström

KAN KVINNOR TÄNKA?

Symposion

En del föds till tänkare, andra blir det. Jag tillhör dem som föddes med huvudet först. Ringklockan på BB hakade emellertid upp sig när min mamma ringde på, det blev rena alarmet och barnmorskorna kom rusande. Det intermezzot utgör en del av min privata mytologi, som jag omhuldar nästan lika mycket som Salvador Dali omhuldade sin privata mytologi.

Det stämmer inte (står det under uppslagsordet A i Den franska encyklopedin, den från Upplysningen) det som många påstår, nämligen att manliga bebisar skulle skrika a a a som i man, och kvinnliga bebisar skrika e e e som i feminin. Ty vilket ljud som blir resultatet beror endast på hur bebisen formar sin mun, och detta har inget med kön att göra - det räcker bara med att lyssna på dem, så hör man att någon aaa-eee-skillnad inte existerar.

Titeln på Tuva Korsströms bok är så provocerande. Jag tänker fortsätta leda er in i boken via några kringelikrokar, inte som koketteri eller enkel hjärngymnastik och inte för att ni ska komma att tänka på Eva och ormen, utan för att jag vill att ni först ska passera genom ett glashus. Genom Ett Korthus Av Glas, närmare bestämt. Det är en av de första romaner jag skrev, när jag var från tolv till tretton år.

William Shakespeare skrev en komedi, Much Ado About Nothing (Mycket väsen för ingenting), då var han betydligt äldre och visste mycket mer" men Ett Korthus Av Glas handlar om ungefär samma sak. När tolvåringen håller pennan och låter hjältinnan uttala sig om män respektive kvinnor låter det sålunda: om männen att de är "klumpiga, självgoda, beskyddande, de var alldeles för säkra på att de gjorde det enda rätta". "De är ju så fåniga när de ska verka beskyddande över kvinnan, vi skrattar ju åt dem!" Om kvinnan heter det: "Var det att hon alltid satsade allt på sin skönhet som var kvinnlighet? Var det hennes stil att prata, att få männen att känna sig överlägsna?" Kvinnorna tydde sig till män för att "beskyddas från en värld av män".

Vad som händer sedan i denna både melodramatiska och realistiska roman är att det dyker upp en Chicagogangster. Det var gott om Chicagogangstrar i mina noveller och romaner från den tiden, jungianerna skulle förmodligen hävda att gangstern var min manliga animus. De träffas ett antal gånger av en slump, sista gången då han gör inbrott i hennes hus och hon slår honom i huvudet med en vas. Sedan ber hon honom att få följa med ut i världen, vilket han är tveksam till eftersom han är jagad både av polisen och av fiendegangstrar. Han befarar att hon ska bli en black om foten, men ger med sig.

"Han är vacker, tänkte hon. Verkar ädel men vårdslös på något vis." "Ser ut att hålla inne med något, stackarn. Skulle vilja veta mer om henne, tänkte han."

Hjältinnan följer alltså med gangstern. Så småningom blir han avrättad, trots att hon håller ett brandtal i rätten till hans försvar. Innan dess har han väl fyllt ut sin solkiga tjugotalskostym, han har levt upp till klichén: skurken med ett gott hjärta, buffeln med ett hjärta av buffelmozzarella.

Kanske var han en motsvarighet till den manliga fantasin om den goda och naiva horan. Med andra ord ett försök att få saker och ting att gå ihop - oskuld och sexualitet, farlighet och trygghet. Brottslingsromantiken är stark i vår kultur överhuvudtaget. Maffians hot och beskydd blev för mig en sinnebild för den manliga sexualiteten, som en flicka i den åldern konfronteras med innan hon har någon riktig aning om sin egen.

Kvällstidningarnas löpsedlar ropade om flickmord, mina föräldrar förbjöd mig att läsa tidningarna men jag läste i smyg.

En bekant till mig som älskar Inger Edelfeldts Kamalas bok berättade att hennes far hade läst den, tittat sorgset på henne som älgen Skutt tittade på prinsessan Tuvstarr, och sagt: men kära vän, är det verkligen så du känner det?

Tuva Korsströms bok Kan kvinnor tänka handlar alltså i första hand om "det kvinnliga tänkandets villkor". Boken är problematisk. Entusiasmen över det tänkande som presenteras ackompanjeras av en känsla av Sisyfos.

Först och främst tar Tuva Korsström upp en rad oerhört spännande kvinnliga tänkare av fullständigt olika slag. En del är till och med särartsfeminister - som Luce Irigaray, Lacans stjärnelev, som sparkades från hans skola efter att ha publicerat Speculum de l"autre femme. Några av tänkarna är filosofer, andra är poeter. Flera av dem har nästan blivit bortdribblade ur världshistorien. Några hyllades som undantag under sin levnad, för att sedan -

En del är inte allmänt kända eller kanoniserade helt enkelt emedan de talar om specifikt kvinnliga erfarenheter. Det manliga kalenderbiteri som blåser upp sig och talar i tungor kan ha svårt att inte bli generat vid tanken på den egna tropikhatten, och därmed försöka förneka och vifta undan"

Att läsa om det misogyna maskineriet är deprimerande. Nedslående, och skrämmande.

Några av de tänkare Korsström skriver om bröts ner under sin levnad. Det gäller Sor Juana de la Cruz, "den tionde musan", som tillintetgjordes av den katolska kyrkan på sextonhundratalet.

"Jag föddes på en plats, där solens strålar / med rak och öppen blick såg ned på mig, / ej vindögt sneglande som annorstädes -"

Hennes sista efterlämnade skrift avrundas med orden: "Jag, den sämsta i världen, Juana Inés de la Cruz".

Gisèle Halimi, Hélène Cixous, Luce Irigaray, Hannah Arendt - jag slukar större delen av Tuva Korsströms bok, den är en page-turner, underbar. Den måste läsas.

Men boken avrundas med en intervju med en ätstörd flicka. Hon är ingen filosof, bara ätstörd. Innan dess har läsaren ett tag haft på känn att allt ska sluta illa. Det är här jag uppfattar det som att ett fel blir begånget.

Jag uppfattar det som att Tuva Korsström gör samma sak mot de kvinnliga tänkare hon presenterat som den katolska kyrkan gjorde mot Sor Juana de la Cruz. "Egentligen är du ingen." Att Kafka inte heller hade det så roligt försvinner i vimlet av olyckliga kvinnoöden. Och den kvinnliga filosofin får en så dyster slutkläm att svaret på ursprungsfrågan nästan blir nej.

Filosofen och judinnan Hannah Arendt fortsatte att förlåta och avguda filosofen och nazisten Martin Heidegger livet ut. Kvinnlig hängivelse"

Simone Weil arbetade ihjäl sig i tron att hon gjorde gott. Kvinnlig hängivelse" Ett antal av de kvinnliga tänkare Korsström tar upp såg till att tillintetgöra sig själva. Kanske bara genom att dra på sig en Heidegger, som om de kämpade hela livet för att förbli underlägsna.

Jag får en känsla av att det är rädslan för förhävelse som får sådana fula skuggor att lösgöra sig ur det kvinnliga tänkandet. Dante hade sin Beatrice.

Det är därför jag ville dra fram min gamla Chicagogangster i ljuset.

Maja Lundgren