ÅSIKT

Vardag, inte direkt olycklig men ändå katastrofal

Jenny Tunedal om dikter hon längtat efter

KULTUR

lyrik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulf Karl Olov Nilsson

STAMMAR

Symposion

Man kan tänka sig litteraturen som ett hus, där olika verk utgör olika rum som läsaren kan stiga in i och ut ur. Ett annat sätt att betrakta litteraturen är som en sorts gemensam, pågående process av läsande och skrivande, i rörelse på samma sätt som tiden.

Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling Stammar vill vara en del av en sådan ”literature-in-process”. Jag tänker mig att dess poetiska praktik till stor del handlar om att ifrågasätta gränsen mellan skrivande och läsande. Flera av dikterna är läsningar och omskrivningar av andra texter; exempelvis hans Iliaden, som utgörs av sammanställningar av Homeros epos, och dikterna i sviten Freuds fallbeskrivningar, som enligt bokens inledning ”består uteslutande av Freuds egna ord”.

Frågan om vem det är som skriver och vem som läser blir särskilt tydlig i samlingens längsta svit, Fars dagböcker, vars material är hämtat just ur Nilssons bortgångne pappas dagböcker. Där finns exempelvis raden: ”19/8 U står här och säger att jag skall skriva att det har varit en riktig badsommar.” Barnet U dikterar något som fadern skriver ned, U K O Nilsson läser orden långt senare och gör dem till en dikt. Texten fortsätter att pågå, som läsakt och som skrivakt, handlingar som kan utföras om och om igen.

Fars dagböcker tillhör de avsnitt jag tycker allra mest om i boken. Det skeende som skildras här är en sorts fragmenterad vardag, inte direkt olycklig men ändå katastrofal, uttryckt i enkla fraser som blir extremt laddade när de ställs intill varandra:

”Solförmörkelse. Olyckorna hopar sig. / Pressade kostymbyxor. Kniv i present åt U. / Vilken underbar son jag har. / Där växte det fullt med vitsippor.”

I glappet mellan meningarna pågår någonting jag inte får veta, som sprider en stilla skräck i dikten. Texterna i Stammar låter aldrig läsaren få veta allt, trots det pedagogiska upplägget med kommentarer som redogör för texternas ursprung. Outgrundligheten är en del av dikternas styrka. De låter sig inte genomskådas, och det som eventuellt finns att skåda genom dem är kanske inget annat än andra texter och möjliga läsningar.

Jag uppfattar Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling som en sorglig bok. Den handlar en hel del om avstånd mellan människor, inte minst om det största avstånd som är döden.

Dikterna är ofta väldigt känslosamma, på ett sätt som verkligen berör mig. Rader som: ”Han kan inte röra sig. Utan henne. Det är inte en tanke men det har tankens form. Det rycker spastiskt i hans fötter. Han skall komma att lägga märke till det ordet” är blytunga utsagor om språkets möjlighet och omöjlighet, och människans hjälplöshet inför det. Samtidigt är dessa rader faktiskt lite skojiga och just den där genomgående, eventuellt roliga tonen gör sorgen i boken än svartare.

Jag känner igen en del av tilltalet i Stammar från till exempel antologin Jag skriver i dina ord med franska poeter (och en amerikan) i svensk översättning, som Lejd gav ut för ett par år sedan. Ulf Karl Olov Nilsson var en av översättarna bakom boken.

Det är roligt att det nu kommer en diktsamling skriven på svenska som är så tydligt influerad av samtida fransk och amerikansk dikt, både till form, innehåll och attityd. Stammar känns som en bok jag har längtat efter.

Jenny Tunedal