ÅSIKT

Hata nya Posten

Stina Högkvist möter motståndet i Virserum

KULTUR

konst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Leka post

Den försvunna arbetsplatsen

Båda utställningarna pågår

t o m 13 oktober

Virserums Konsthall

Släpp in samhällsdebatten på museer och konsthallar. 2002 är valår. Låt oss göra det till en startpunkt för att kritiskt granska makt och demokrati i samhället”. Det proggiga citatet är hämtat från makten.nu – ett nätverk för Konst- och museisverige som i dag engagerar ett femtontal institutioner.

Nätverket startades i frustration över slätstrukenheten hos dagens konstinstitutioner. Hos makten.nu ska utställningarna stå i kritisk dialog med samhället i övrigt. Världen ses underifrån och grundfrågan är återkommande: hur distribueras makten i samhället?

Virserums Konsthall i Småland är ett av nätverkets språkrör. I lördags öppnade en utställning som spyr galla över bolagiseringen av Posten. Konsthallen ville slänga sig in i debatten och tog kontakt med konstnären Susanna Arwin.

Resultatet blev klassisk politisk satir. På invigningen hoppade två direktörer fallskärm framför konsthallen. De hade kommit för att öppna landets bästa postkontor. Inne i konsthallen uppmanas man att skriva ned sina åsikter om den nya Posten och sedan lägga brevet i en postlåda adresserad till någon av direktörerna. Men det är lönlöst att lägga något i Kund-tjänsts låda – den saknar botten.

Man kan också gå in i en labyrint som slutar i en återvändsgränd. I ett annat verk har ett gökur målats knallrött, på luckan sitter en bild av Björn Rosengren. Drar man i ett snöre låter det koo-koo, koo-koo bakom hans huvud. I en annan installation står ordet Service målat på väggen. Trycker man på en knapp avlossas en skrattsalva. Framför väggen står en ensam rollator. Den här utställningen ödslar inte tid på några dolda budskap.

Man känner igen sig och det är litet skönt att bli delaktig i häcklandet av systemet. Frågan är väl om politikerna orkar bry sig.

Den försvunna arbetsplatsen är en utställning som handlar om vad som hände när telekomkrisen kom till samhället Ruda i Småland. Det lokala företaget Moteco flyttade produktionen till Sydostasien och de anställda sades upp. Företaget sålde till och med möb-lerna i fikarummet och de anställda fick sitta på golvet och dricka kaffe de sista dagarna. Men fokus ligger inte på hur det gick för Moteco utan vad som hände med Ruda och människorna bakom statistiken.

I ett nyinrett fikarum kan man ta sig en kopp kaffe, bläddra i lite vänsterlitteratur och lyssna på röster från före detta företagsledare i Moteco. Lite längre bort finns sällskapsspelet The winner takes it all, ett klassiskt brädspel om den nya ekonomin, där kampen står mellan aktieägare, företagsledare och arbetstagare. Precis som i Monopol finns olika läskort, där det står saker som ”Arbetsplatsen flyttas till Sydostasien. Du är friställd. Gå tillbaka till ruta 1”.

Men det starkaste verket är Ruda Roadmovie. I videon åker Douglas Fransson, före detta anställd på Moteco, omkring i sin Volvo och guidar runt i byn. Nästan alla meningar börjar med orden ”Här låg det en?”. I en av scenerna stannar han framför sitt gamla jobb och säger: ”Moteco. Här har jag jobbat i 25 år utan ett tack. Piss-off”. och sticker upp långfingret mot företagsloggan.

Fackförbundet Metalls slagord You will never walk alone framstår som ett hån. Efter nedläggningen har Motecos gamla lokaler sålts och byggts om till go-kartbana. Den gamla arbetsplatsen för vuxna har blivit lekplats för arbetslösa vuxna.

Det vore en överdrift att säga att utställningarna bjuder på några konstnärliga mästerverk. Men jag tycker om dem ändå. De berör och sätter spår, vare sig man är vänster- eller högersympatisör.

Och resan till Virserum skulle kunna fungera som en illustration till de avfolkningsproblem som tas upp. Konsthallen ligger i ett avskilt område dit det nästan är omöjligt att ta sig med tåg och buss – man måste vara bilburen för att klara sig på Sveriges landsbygd.

I Småland åker man igenom samhälle efter samhälle där skyltar om hus till salu står vid var och vartannat hus. En och annan tysk bil skymtar på infarterna.

Och när jag skulle betala en räkning på Posten i Norrköping var just det speciella postkontoret där man kan betala räkningar stängt.

Skitirriterande. Jag hatar nya Posten.

Stina Högkvist