ÅSIKT

Det kan vara nyttigt att blunda på biografen

MIKAEL STRÖMBERG om FILMHÄFTET

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur stumfilmen "Häxan".
Ur stumfilmen "Häxan".

Låter det rätt så ser det rätt ut. Det finns en enkel och fascinerande tanke med all film. Tyvärr diskuteras den sällan. Nämligen: Låter det rätt så ser det rätt ut!

Uselt ljud. Illa vald musik. Odynamiskt använd. Omusikaliskt mixad filmmusik. Allt det där sänker omedelbart en berättelse hur goda intentionerna om de uttrycksfulla och vackra bilderna, det täta manuset, den goda regin än må vara.

Det handlar om filmmusik som till och med börjar uppmärksammas av filmvetare och cineaster. I senaste numret av Michael Tappers Filmhäftet, det sista innan utgivningen startar sin globala bana som Film International och www.filmint.nu ägnas spaltutrymmet åt musiken och ljuden bakom bilderna.

Först blir jag lycklig. Här avlöser de initierade texterna varandra. John Beltons något försiktiga utopi om filmen som ett digitalt allkonstverk i paritet med Wagners Gesamtkunstwerk. Givetvis blir allt digitalt! Eftersom film till stora delar är uppfinning, industri och ekonomi är det de analoga nyanserna som får stryka på foten.

Det ligger ingen cynism i detta, bara realism. Gillena B Anderssons berättelse om rekonstruktionen av Benjamin Christensens stumfilmsklassiker Häxan avslöjar musikarrangörens makt. Gästredaktören Ann-Kristin Wallen-grens fina text När själen spiller över uttrycker det man redan hade på känn, att filmen inte skulle klarat sig särskilt många år utan operamusikens arketyper. Med spänning följer jag också Kevin J Donnellys genomgång av Alfred Hitchcocks samlade musikverk.

Men sen blir jag olycklig. Varför undviks de självklara frågorna? Till exempel: vad i filmmusiken får oss att blanda ihop synen och hörseln? Vad i musiken vaggar in oss att känna på samma sätt som karaktärerna i filmen känner? På vilket sätt spelar musiken på våra fördomar och gemensamma arv hur känslor och kulturer "verkligen" låter. Och varför avstod man inte från musik när de stumma rösterna och rörelserna plötsligt kunde

höras på ljudfilmremsan?

Den ende som bemödar sig att skriva inifrån musikens retoriska och manipulativa laboratorium är Peter Bryngelsson, som i texten Hannibal nynnar till Bach slår fast att "musik i film är en enande kraft". Det innebär att ljudet aldrig står bakom bilden, utan befinner sig omärkligt inuti bilderna som i samma ögonblick blir tömda på sin eventuella information.

Det kan vara nyttigt att blunda på biografen. Och var finns de filmvetare som faktiskt vågar lita på musiken och ljuden som ett (meta)språk?

tidskrift

Mikael Strömberg