ÅSIKT

Genialitet, ondska och viljans triumf

LISBETH LINDEBORG om Leni Riefenstahl, Hitlers favorit som firar 100-årsdagen i rättegångssalen

1 av 3 | Foto: APARKIVBILD
Leni Riefenstahl - på torsdag fyller hon 100 år, är svarande i en rättegång och har premiär för en ny film. På bilderna nedan ses hon tillsammans med Hitler, samt under inspelningen av "Viljans triumf", om partidagarna i Nürnberg 1934.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om det är vad en människa gjort som räknas - inte vad hon säger om sig själv - blir det minustecken i kanten för Leni Riefenstahl från oss som sitter med 1900-talets facit i handen. Ty med sin betydelsefulla dokumentärfilm Triumph des Willens (1935) om de nationalsocialistiska partidagarna i Nürnberg 1934 gav hon Hitlerregimen dess viktigaste visuella bekräftelse. Att Viljans triumf bara skulle vara "en filmad verklighet" av en "opolitisk" filmare, vilket Riefenstahl hävdat efter 1945, är absurt; i stället är den ett förhärligande av Hitler som "Führer". Den segervisshet som den nya naziregimen utstrålade höjs i filmen bokstavligen till skyarna.

Också med Sieg des Glaubens om partidagarna 1933, med Tag der Freiheit om Wehrmacht (1935) och med sin olympiadfilm Olympia. Fest der Völker. Fest der Schönheit har Riefenstahl som ingen annan dokumenterat nationalsocialismen - dess åskådning, dess utövare och dess ideal. Enligt Susan Sontag har torsdagens födelsedagsbarn skapat "de mest betydelsefulla dokumentärfilmerna någonsin".

Senare har Riefenstahl bedyrat för eftervärlden att hon liksom de flesta orimligen kunde veta vad Hitlers Tredje rike skulle komma att föra med sig. Ändå borde bokbålen i maj 1933 varit en första tydlig varning.

Men Viljans triumf hade sin premiär innan raslagarna mot judiska medborgare trätt i kraft och så sent som 1937 fick filmen ett Grand Prix vid världsutställningen i Paris.

Därefter är Riefenstahl inte längre trovärdig. Varför, till exempel, stannade hon inte kvar i Hollywood där hon uppehöll sig i november-december 1938, det vill säga efter Kristallnatten? Varför arbetade hon på uppdrag av Hitler som krigsreporter efter angreppet mot Polen? Varför telegraferade hon sina minst sagt hänförda lyckönskningar till Hitler efter vapenstilleståndet med Frankrike i juni 1940? Varför hoppade hon aldrig av, till exempel under sina egna filminspelningar i Spanien 1943, och distanserade sig från Viljans triumf innan det var för sent?

Det är frågor som Riefenstahl inte besvarar. Men svaren finns. Ser vi till hennes biografi och föga varierade utsagor i hundratals intervjuer under efterkrigstiden förstår vi varför hon aldrig ändrade kurs. Ty på samma sätt som den 21-åriga Leni Riefenstahl gjort ett unikt genombrott som dansös och, efter en knäskada, ännu ett unikt genombrott som filmskådespelerska hade hon gjort ett unikt genombrott som filmregissör med spelfilmen Das blaue Licht, endast 30 år gammal.

Hon jagades av den ena framgången efter den andra. På scenen, på filmduken och bakom kameran förtrollade - och dompterade - hon sin publik. Då landets mäktigaste man bad den berömda stjärnan att göra en dokumentärfilm hörde det bara till ordningen. Varför skulle hon ångra detta? Ty som den succé hon var agerade Leni Riefenstahl i första hand egomant. Högt begåvad, kreativ, innovativ, till och med genial, hade hon i sitt konstnärliga utövande alltid givit allt - varför skulle hon då inte utnyttja världen runt omkring sig för att omsätta sin kreativitet? Sin unika privilegierade position i Tredje riket var hon inte villig att offra.

Till skillnad från andra filmare behövde hon inte bekymra sig om finansieringen av sina projekt och inte heller om andra villkor som gällde för filmbranschen i övrigt. Det räckte med ett telefonsamtal till Hitlers närmaste man Martin Bormann. Hon behövde inte ens vara medlem av partiet (NSDAP) och hon kunde avböja Goebbels erbjudande att specialisera sig på politiska filmer, bland annat en film om Horst Wessel, utan att hamna i onåd.

Men för sin roll som nationens Lieb-ling i drygt 20 år har Leni Riefenstahl efter 1945 dyrt fått betala. Symptomatiskt är att hon aldrig visat någon ånger utan bara vrede över att hon ställföreträdande offrats på det förgångnas altare. Själv ser jag inte Riefenstahl som ett offer, men utan tvivel har hon utsatts för en orättvis behandling.

Juridiskt sett har Riefenstahl aldrig begått ett brott mot mänskligheten. Hon var en medlöpare som miljontals andra tyskar, vilket bekräftades officiellt år 1950. Men till skillnad från en stor skara nazistiska gärningsmän som alla kunde utöva sina yrken efter 1945 - journalister, officerare, läkare, akademiker, jurister, politiker - så utestängdes Riefenstahl från den värld av skapande som var hennes.

Efter ett par år i fängelse och läger bodde hon under flera år i München, i ett rum med kokvrå tillsammans med sin mamma, och arbetade med nya editioner av sina redan gjorda filmer. År 1948 fick hennes olympiadfilm en guldmedalj av den Internationella olympiska kommittén. Först med en resa till Afrika 1956 fann hon en ny värld - men det dröjde till 1962 innan hennes sammanträffande med Nubastammen i Sudan ledde till ett nytt projekt - denna gång som fotograf.

Men hon fick inte göra film. Ändå har hennes utveckling av filmens estetik varit banbrytande - hennes sätt att arbeta med ljuset, hennes perspektiv, hennes sätt att klippa film, hennes sätt att ge filmen en egen rytm, en egen rörelse. Hennes sätt att skapa och stilisera en total bildvärld har inspirerat andra filmare och konstnärer, bland dem Robert Bresson, Ingmar Bergman, Michelangelo Antonioni och Akira Kurosawa. Senast har hennes stil "lånats" av regissören George Lucas i Star Wars. Inte minst har hon påverkat utvecklingen av pop art, reklamfilm och videocliptekniken.

Först med intervjun i den franska filmtidningen Cahiers du Cinéma (1965) och med den engelska versionen av samma text i den berömde amerikanske filmkritikern Andrew Sarris klassiker Interviews with Film Directors (1967) behandlades Riefenstahl som en like bland filmkonstens 40 största namn - den enda kvinnliga filmaren.

Jag håller med den tyska kvinnorörelsens förgrundsfigur Alice Schwarzer (i en intervju med Riefenstahl i Emma) då hon hävdar att Riefenstahl utsatts för könsdiskriminering. Medan exempelvis hennes regiassistent i några av hennes folkbildande sportfilmer och i den kontroversiella spelfilmen Tiefland, Harald Reinl, kunde göra 46 publikfilmer mellan 1949 och 1970 kunde Riefenstahl aldrig omsätta sin stora dröm - en modern filmatisering av Kleists drama om Penthisilea (amazonernas drottning som förälskar sig i Akilles under Trojanska kriget) som kunde blivit en film med feministiska förtecken.

I spelfilmen Tiefland som Riefenstahl och Reinl arbetade med under krigsåren och som hon ensam fick göra färdig 1954 staterade även ett 20-tal obetalda zigenare från koncentrationslägret Maxglan utanför Salzburg. Enligt vittnesutsagor var det Reinl som valde ut dem. I det 50-tal rättegångar som Riefenstahl gått igenom sedan 1945 har hon också anklagats för utnyttjandet av denna arbetskraft, bland annat 1982 då hon förlorade mot sin yngre kollega, filmaren Nina Gladitz, som avslöjat omständigheterna kring Tiefland i en egen dokumentär.

För Riefenstahl innebar domslutet inga andra påföljder utom ännu en offentlig påminnelse om hennes förgångna. Nu, på hundraårsdagen, kommer hon åter att ställas inför rätta på grund av Tiefland.

Det dröjde till 1972 innan Riefenstahl fick göra comeback med ett större uppdrag - som fotograf för Sunday Times vid sommarolympiaden i München. Sedan dess har hon fotograferat i Afrika. 71 år gammal tog hon sin dykarlicens och under de senaste 30 åren har hon också givit ut bildband från korallreven i Indiska oceanen.

Under 1990-talet har det uppstått ett slags Riefenstahl-renässans. Hennes filmer brukar visas i retrospektiva festivaler, hennes foton visas i utställningar och själv visar hon sig så ofta hon kommer åt. I dag är hon en kultfigur. Utan tvivel har det att göra med vår egen tidsanda och dess fokusering på yttre skönhet - ett ledmotiv i Riefenstahls skapande.

För sin film Das blaue Licht lovprisades Riefenstahl bland annat av Charlie Chaplin, Douglas Fairbanks jr och Walt Disney. År 1952 beundrades hennes "filmiska geni" av Jean Cocteau. Vem som kommer att gestalta hennes liv på filmduken är ännu oklart; såväl Nicole Kidman som Sharon Stone är på tapeten. Och sedan tre år förhandlar Riefenstahl med Jodie Foster som både vill producera, regissera och själv spela Leni.

Så kan man beundra Riefenstahl för hennes filmiska geni, hennes viljestyrka och att hon aldrig givit upp. Efter en svår helikopterolycka i Afrika för tre år sedan har hon ständiga smärtor men hon har fortsatt att dyka och filma under vatten och senast i somras gick hon i sin ungdoms berg med världens främs-te bergsbestigare Reinhold Messner.

Inte minst har hon tillbringat många timmar vid klippbordet och ställt färdig sin film om korallreven, Impressionen unter Wasser, som kommer att visas lagom till hennes födelsedag. Den kan säkert bli ett nytt genombrott.

Lisbeth Lindeborg