ÅSIKT

Outsiderns grandiosa återupprättlse

KULTUR

opera

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Rued Langgaard

Antikrist

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Möller

Dirigent: Thomas Dausgaard

I rollerna: Camilla Nylund, Susanne Resnark, Poul Elming, Sten Byriel, John Lundgren

Scen: Det Kongelige

teater i Christiansborgs ridhus, Köpenhamn

Tid: 2 tim 10 min

Rued Langgaard är den stora outsidern i dansk och skandinavisk musik under 1900-talet. Som så många andra tonsättare decennierna efter förra sekelskiftet sprängde han gränser, och ibland var han femtio år före sin tid, ibland femtio år efter, inte sällan i samma verk. Langgaards väsen vette mot det extatiska, att anpassa sig förmådde han aldrig. Ständigt blev han refuserad och slutade som bitter domkyrkoorganist i Ribe.

Långt efter hans död 1952 började man äntligen få upp öronen för hans skruvade genialitet, och det verk som han själv ansåg viktigast, operan Antikrist. Den skrevs under 1920-talet och kom 1999 äntligen att uruppföras, fast i Innsbruck! Under Langgaards livstid hade Det Kongelige ideligen avvisat detta apokalyptiska mysteriespel utan handling, men när man nu såg, att det faktiskt gick att sätta i scen, har man vågat sig på en senkommen Danmarkspremiär. Staf-fan Valdemar Holm blev satt på den till synes omöjliga uppgiften att hitta en scennyckel till denna räcka av överhettade monologer utslungade av symbolfigurer som ”Gåtstämningen”, ”Munnen som talar stora ord”, ”Hatet”, eller ”Lögnen”.

Men Holm lyckades, och han valde en infallsvinkel, som är lika naturlig som snillrik. Den ödsliga scenen på Christiansborgs ridhus befolkas av en grupp svartklädda väckelsekristna, och när Lucifer inledningsvis förkunnar Antikrists ankomst, sker det i gestalt av en domedagspredikant. Han piskar upp stämningen, och den ena efter den andra ur gruppen av de troende ger gestalt åt Langgaards symboltyngda monologer, samtidigt som de övriga hela tiden fortsätter att vara medagerande på scenen (mycket sobert och sparsamt inramad i trävitt av Bente Lykke Möller). Holms konsekvent genomförda koncept ger en enhetlighet och samlad styrka åt verket, som blir rent skakande.

Den konstnärliga energin i Antikrist kommer annars främst ur det stora orkesteruppbådet, som har att ge sig hän med brinnande intensitet från första till sista takten. Thomas Dausgaard och Danska statsradiofonien gör en helskärpt insats, och tack vare akustiken i det gamla ridhuset kan de spela mycket expansivt utan att täcka över sångarna. Det må vara lätt att finna påverkningar från flera håll i Langgaards musik (särskilt från Richard Strauss), men Dausgaard lyckas fint framhäva det särpräg-lat langgaardska i den överväldigande klangprakten.

Sångarensemblen är genomgående helt briljant, och samstämmigheten mellan sång, scen, regi och orkester är av det slag som man sällan upplever i en operaföreställning.

Det är synd, att jag inte tror på något liv efter detta, för jag skulle gärna vilja föreställa mig att Rued Langgaard från en molnkant fick uppleva denna grandiosa återupprättelse femtio år efter sin död.

Lennart Bromander