ÅSIKT

Men tiden är knapp

Barbro Westling ser Jan Myrdal göra upp med gubbsjukan

KULTUR

essä

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jan Myrdal

GUBBSJUKA

Leopard förlag

Jan Myrdal är både utlämnande och underhållande i sin nya bok.
Foto: RIKARD LAVING
Jan Myrdal är både utlämnande och underhållande i sin nya bok.

På ålderns höst har kvinnorna plötsligt chans att ge igen för gammal ost. Medan de lämnas ifred att bli äldre och skröpligare får männen bära hundhuvudet för själva åldrandet. Det kroppsliga förfallet och det bristande förståndet.

Prostatacancer och problem med kisseriet drabbar en manlig majoritet och gubbsjuk kan faktiskt bara en man vara. Kastas tillmälet mot medelåldern är det en frän varning om vart det barkar hän.

Ingen, allra minst Jan Myrdal, vill kallas gubbsjuk. Sjuttiofem år fyllda är han mannen som varken har problem med impotens eller en baklängesvolt. Därtill tvekar han inte att sätta gubbsjukan under lupp: han går till läggen, familjebiografin och sitt stora bibliotek. Och sig själv.

Den som har följt Myrdal genom sviten av jagböcker vet att han kan vara både vasst utlämnande och underhållande. Gubbsjuka, sjätte boken i raden, utgör inget undantag. Skriven på samma gång rättframt och livligt pådyvlande angriper den sitt ämne med rasande energi.

Det går ett förakt mot "gubben" genom tiderna och inte bara det: 16 000 demonstrerande EU-motståndare fuskas bort i politiken, fel Mann fick Nobelpriset 1929, Persson agerar Bushs lakej i Afghanistan och i skolan är Albrecht av Mecklenburg upprörande okänd. Så mycket att angripa om sanning och kunskap ska fram. Så många artiklar och inlägg som måste hinna skrivas.

Men tiden är knapp. Kring författaren hopas redan de döda och själv blir han iallafall inte yngre. "There is no hiding place" som det heter på ett ställe i boken. När driften viker, väntar döden.

De kroppsliga funktionerna låter sig avprickas, men hur är det sedan? Myrdal mobiliserar de stora kanonerna, Marx, Strindberg, Freud och Karl XII:s bibel, men mest lyhörd och personlig blir han inför den trogna hunden Florrys död. En vemodig ton smyger sig på och vägs inte upp av redovisningen hur det egna intellektuella arbetet går till, hur kunskap produceras, via specialencyklopedier, gamla tidskriftsartiklar, utländska bokpaket och beställningar till Fagersta folkbibliotek. Rätt ska vara rätt. Men snart finns kanske inte ens detta kvar.

Myrdal solidariserar sig således med gubben och talar med Shakespeares Shylock för att försvara hans sak. "Har icke en gubbe händer, lemmar, ledamöter, sinnen, tycken, passioner?" Ändå funderar han på att göra slut på det när bara den nedskurna svenska åldringsvården är det som återstår. Fasan för att åldras och bli beroende av andra tycks granne med (den manliga?) rädslan för svaghet.

Det finns en dubbelhet i Myrdals gubbsjuka, kanske mer än den finns i tiden. Den verkliga behållningen av boken är annars att den sticker ut med sitt samhälleliga/marxistiska perspektiv. För en gångs skull är det inte de enskilda människornas problem utan systemet det är fel på. Kapitalismen som spottar ut den som inte längre är lönsam.

Man skulle kunna avsluta med ett käckt "än är det krut i gubben", men det gör jag inte.

Barbro Westling