ÅSIKT

Framsteg eller förfall?

Göran Greider läser om tillväxt, miljö och kretsloppstanken

KULTUR

Kenneth Hermele

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

VAD KOSTAR FRAMTIDEN?

Ordfront

Vart har allt skrot efter World Tradetornen tagit vägen? Svar: det har skeppats till Indien, Kina och Malaysia. Hundratusentals ton stålskrot blandat med asbest, PCB, kadmium, kvicksilver, bly och dioxiner skickas från den rika världen till den fattigare. USA har nämligen inte skrivit på den så kallade Baselkonventionen som ska kontrollera handeln med miljöfarliga sopor.

Denna uppgift, symbolisk så det förslår, finner jag i miljöekonomen Kenneth Hermeles nya bok Vad kostar framtiden. Han nämner den bara i förbigående, vilket är typiskt, för han är ingen polemiker som till varje pris vill knipa slagfärdiga poänger. Det är till och med så att han i denna bok mer än i tidigare böcker ansträngt sig att finna ett både-och i stället för ett konfrontativt antingen-eller. Stat eller marknad? Framsteg eller förfall? Ökning av världsfattigdomen eller minskning?

Han resonerar sammansatt om allting. I centrum står dock kritiken av det så kallade Washington consensus, det nyliberala samförstånd som fått bestämma så mycket av den politik som förts världen över de senaste femton åren och inte minst själva tankemönstren om tillväxt och miljö.

Hermele nedstiger till vissa avgörande definitionsfrågor: Hur ska man mäta miljöbelastning? I absoluta mått eller relativa? Varje år tillförs det svenska samhället 185 miljoner ton ny materia samtidigt som 2 miljoner ton återvinns. I absoluta tal ångar därmed allt tal om kretsloppssamhället upp, nästan ingenting har uträttats.

Ser man det i relativa termer kan emellertid hävdas - och det gör gärna ordinära ekonomer - att kretsloppstanken går framåt. Företagen blir effektivare i resursanvändningen fastän sammanlagt används ändå mer råvaror.

Ekonomer som skolats i neoklassisk teori (de som Villy Bergström en gång fyndigt kallat doktorer i liberalism), uttalar sig gärna om miljömål. Hermele menar emellertid att det där kan ekonomer helt enkelt inte lägga sig i: det är naturvetarnas uppgift att utforska var de absoluta fysiska gränserna går för miljöbelastningen. The Washington consensus möter därmed ett imperativ utifrån: marknadsliberalismen förmår inte avgöra vilket slags samhälle vi bör bygga.

På försök skissar Hermele på ett utvecklingsmått som inbegriper det ekologiska fotavtryck som varje land sätter i världen (ekologiskt fotavtryck=hur stor ekologiskt produktiv yta ett lands livsstil kräver). Och därmed vänds perspektiven på vilka länder som lever upp till de verkligt avgörande utvecklingskraven: "Den genomsnittliga livsstilen i dagens USA vilar på 260 ton koldioxid" medan den indiska livsstilen bara bygger på 6 ton per person." De sista blir därmed de första, summerar Hermele evangeliskt.

När själva materien bryter in i medvetandet syns gränserna för den doktrinära ekonomismen. Även profeterna för det postindustriella samhället står i denna bok rätt nakna: med denna materia som mått lever vi definitivt i ett accelererande industrisamhälle.

Han påpekar dessutom att flexibilitetskraven, stressen och de tillfälliga jobben urgröper samhörigheten med företagen så att en paradox skymtar till: aldrig har kapitalismen varit så allenarådande på planeten samtidigt som förtroendet för dess kärnaktörer är mindre än på mycket länge.

Visst har jag invändningar mot Hermele, till exempel när han skriver om pensionssystemet och tror att premievalet verkligen är betydelsefullt; i själva verket liknade premievalshysterin ett slags uppfostran i marknadsekonomi som varje medborgare skulle genomgå - och som till råga på allt slutat i stora förluster när aktierna fallit.

Ändå är det ett bra tag sedan jag läste en så både systemkritisk och sansat reformistisk samling tankar och analyser. Inte minst borde hans resonemang om den svenska modellen, dess död och eventuella återuppståndelse i ekologisk tappning verkligen intressera arbetarrörelsen och naturligtvis reta borgerligheten.

Ernst Wigforss gamla idé om provisoriska utopier nämner han ofta och att boken lämpar sig perfekt för studiecirklar gör inte saken sämre.

Göran Greider