ÅSIKT

Vad händer när tyrannen dör?

NILS GRANBERG läser en lysande roman om Trujillo

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En ljusblå Chevrolet Bel Air 1957 hejdas i kvällningen på vägen mellan Ciudad Trujillo och San Cristobal och utsätts för korseld. Bilen perforeras av kulor. Liket i baksätet släpas ut och läggs i bagageluckan i en av attentatsmännens bilar.

Kvar invid bilen ligger den dödes tandprotes bland tomhylsor, glassplitter och blod. Den tillhör hans excellens Rafael Leonidas Trujillo.

Vad vet vi om Trujillo? En fruktad diktator som styrde Dominikanska republiken i 31 år. För honom var dödandet ett vardagsbestyr, politiska motståndare kastades ner från klippor i havet, hajarna åt sig feta på dem.

Om denne man har peruanen Mario Vargas Llosa skrivit en vidunderligt stark roman: Bockfesten. Titeln anspelar på Trujillo som horbock, hans smak för mycket unga oskulder. Varken flickorna eller deras föräldrar kunde tacka nej när hans excellens kallade. Det handlade om liv eller död.

I romanen får man följa Tru-jillo under hans sista dag i livet, den 30 maj 1961. Det är en 70-årig man som ser sig som utvald, ett historiens redskap. Han är Fosterlandets Välgörare, Landsfadern, det Finansiella Oberoendets Återställare.

Klockan fem varje morgon, på slaget, anländer han till sitt kontor i nationalpalatset. Kavajen är nypressad, kroppen parfymerad, halvmustaschen ansad. Han tål inte slarv och oordning.

Gestaltningen av Trujillo är övertygande in i minsta detalj. Man får känslan av att det är en dokumentär. Prosan är tät, suggestiv, nästan obehagligt påträngande; den gör ett kliniskt intryck. Vagt skiftande tonfall, snabba sidoblickar, antydningar till gester, allt registreras.

Trujillo framträder i helfigur. Han är den absoluta makten personifierad. Därmed är porträttet av honom också en studie i härs-karteknik. Hans excellens kan sin Machiavelli.

Llosa är en teknisk virtuos. Han växlar berättarperspektiv smidigt och ofta utan att det stör eller förvirrar. Man får följa Trujillos inre krets. Det är några handplockade män som genom sina gärningar och obrottsliga lojalitet växt samman med diktatorn. Därför är de pålitliga. Dödas diktatorn hamnar de i dödsfara.

Gestaltningen av Trujillo och den inre kretsen varvas med en skildring av de officerare som slutit sig samman för att döda diktatorn. Vågar man? Vad händer efteråt?

Mycket i romanen handlar om detta efteråt. Om efterskalvet. Efter en diktators död uppstår ett vakuum. Allt står och väger. Ingen vet vem som har makten.

Också detta skildrar Llosa lysande. Trujillos söner kan med säkerhetstjänsten gripa några av kuppmännen. Visst. Torterarna kan spraya parfym i förhörsrummet för att slippa stanken från bränt kött och avföring. Visst. Men de har förlorat.

Vad jag kan se så har Llosa respekterat historiska fakta. Trujillo hade i sent femtiotal gjort sig omöjlig. Efter att i årtionden ha stötts av USA och katolska kyrkan blev hans absoluta maktutövande, hans rikedomar en belastning.

Trujillo var slut när katolska kyrkan skrev herdebrev mot honom och USA deltog i bojkotten mot landet.

Jag tror det är enda gången som State Department med glädje sett en bananrepubliks diktator skjutas. Fast det förhindrade inte att USA 1965 invaderade republiken för att stödja Donald Reid Cabrals fascistregim mot en folkvald ledare.

Men om det skriver inte Llosa. Han skriver heller inte om Kennedys ord om att en Trujillo är att föredra framför liberal president som tillåter en Castro.

Och det behöver inte Llosa göra. Det räcker med att han överdådigt skildrat den jordmån som närde en Trujillo. Det är samma jordmån som när dagens fascism.

roman

Nils Granberg