ÅSIKT

Välkommen till Prozacland

MIKAEL STRÖMBERG om ”Skymningslandet” på Gävle konstmuseum

1 av 3
"Självporträtt II".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu är det stora dukar. Hängande från taket med förstärkta hål, som duschdraperier. Och svartvita screentryck med magkänsla. Det första som möter besökaren på Gävle konstcentrum i Ola

Åstrands utställning Skymningslandet är emellertid ett kyligt blåsljud. Isande in i märgen som jag inbillar mig att klaustrofobi låter. Mannen med mobiltelefon i

Åstrands screentryck har just gett upp. Instängdheten och ockupationsupplevelsen blev för stor. Han släpper mobilen i ett tjut och runt honom tänds en ny stjärna.

Skymningslandet är skräckromantiskt. Psykedeliskt och häftigt men också påskyndande för konstnärens eget åldrande (Självporträtt I, II och III).

Stearinljuset lyser visserligen upp men med krampande händer som håller ljuset likt en dolk (Händer, ljus).

Dubbelheten går igenom hela utställningen. Snabbmat, teknisk utveckling i form av galopperande hästar, hets, action, seriemagasin tar spjärn mot tidlösare ting och världar i färg. När den färdigmedicinerade människan går i bitar och seglar ut i nästa liv gör hon det i ett betagande landskap med tre himlar och tre horisontallinjer. (Kroppar och himlar).

I utkanten av slummen patrullerar en liten Polisbil i plast med mjuka former. Till slut dyker en oväntad ängel upp, människans bäste vän och väktare mellan denna värld och nästa värld. Åstrands Golden Retriever.

Man kan inte beskylla honom för att vara svår. Det här är en utställning med direkt tilltal. Prozacnation! Människan är sig själv närmast och snart går det åt helvete! Om inte "

Förebilden är 60-talets amerikanska popkonst med sin tvetydiga inställning till "personlighet". Å ena sidan är han en konstnär, å andra sidan en maskin som tillverkar produkter. Reklamen, affischen, seriebilden är given, gratis, men används också som täckmantel för dunkla filosofiska problem. Därför består bildspråket av stereotyper och massproducerad varuestetik som verkar orörd av människohand men med en visuell styrka. Så där hånfullt privat och oåtkomlig som bara ett självporträtt i airbrushteknik kan vara.

När svetten lackar känns det uppfriskande att kliva in i

Åstrands skymningsland. Som en avrivning. In och kräla i skiten och ut igen som en annan människa.

konst

Mikael Strömberg