ÅSIKT

Agitatorn, instruktören, humoristen, melankolikern, buddisten, berättaren...

Mikael Strömberg ser Åke Hodell in action

KULTUR

LÅGSNIFF

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åke Hodell

Rönnells Antikvariat/håll käften

Åke Hodell i "Lågsniff".ARKIVBILD
Åke Hodell i "Lågsniff".ARKIVBILD

Rönnells i Stockholm har startat dvd-utgivning av konstnärliga experiment från 60-talet och framåt. Ljud, bild text, film och performance mixas ihop.

Så vad vore lämpligare att börja med än Åke Hodells skakiga (25 år före Dogmakameran!) föreställning Lågsniff på Pistolteatern 1965. Hodell, Bengt Emil Johnson, Torsten Ekbom och Leif Nylén drog omkring på den konkreta poesins estrader. Men den mest tillbakadragne, före detta stridspiloten Hodell, var den mest konkrete. Skottsalvor från hackande kulsprutor, granatkastare, visslande mörsare och exploderande trampminor ven genom texterna som ekon från andra världskriget.

På ytan är de flesta Hodellstycken en stram och exakt redogörelse över historiens akustiska förlopp. Men lyssnar man noggrant ska man höra att allting är ordnat efter musikens sonater, fugor och en och annan krokig blues.

Verksamheterna glider ständigt i och ur varandra; agitatorn Hodell, instruktören Hodell, humoristen Hodell, melankolikern Hodell, buddisten Hodell, berättaren Hodell.

Och i Lågsniff - som förstås är hämtat från spaningsflyget - är det återigen den rytmiska hjärntvätten som anger tonen. Våglängderna kolliderar och framkallar en spökröst. Är det Mussolinis? Hitlers? Carlos Alvarez? Spök-rösten raderas ut, återkommer, raderas, återkommer. Vi hör språket från Natos chiffer- och koder. Werner Heisenbergs formel för universums uppbyggnad " och koboltbomben som sprängs varje gång spökrösten ljuder.

Till slut stiger Åke Hodell utanför sig själv och möter sig själv i J:s gestalt. "Jag vet att jag är Åke Hodell. Åke Hodell kommenderar vänster spinroder."

Som idé var Lågsniff ett fantastiskt projekt att försöka omvandla sinnesintrycken, inte bara genom texten utan också genom oförutsägbara simultana förlopp kombinerade med militära störsändare, elektroniska blips och osynliga strålar som skulle träffa åskådaren direkt i nervcentret.

Hodell kallade detta "elektronisk satoria" (ungefär: ordlös insikt). Fast den innebörden var det förstås ingen i Pistolteaterns publik som tog på allvar. I den svartvita dvd-filmen ser vi en uppfostrad publik i sedvanlig förstå-sig-på-förvirring. Och på Sveriges Television förbjöd man spärrvakten att i fortsättningen släppa in Hodell i huset.

Egentligen är det råheten själv som talar: Släpp fram världens poeter!

Poeter, håll käften!

Mikael Strömberg