ÅSIKT

Puss – och åt h-e med patriarkatet

Jenny Tunedal om ett skärpt, vilt och pågående samtal

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

APM, eller Antipatriarkalt Manifest, består av en samling mejl i vilka Maria-Pia Boëthius och Maria Lindhgren, under flera års tid, för en dialog om den "ideologi utan namn som är ständigt verksam i allt vi företar oss och i praktiskt taget alla våra tankar".

Den namnlösa ideologin får i APM namnet "patrikalismen", och detta namn löper sedan som en brinnande stubintråd genom e-postsamtalet, som till stora delar är ett försök att dekonstruera den nydöpta (?) ismen, och den värld den har skapat åt människorna.

Boëthius och Lindhgren kastar sina anti-patrikalistiska blickar vida omkring och betraktar allt från Bibeln till science fiction till nazismen, via Ålandsfärjan. I deras ögon är det inte män som förtrycker kvinnor utan patriarkatet som förtrycker kvinnor och män, och en feministisk strävan borde inte gälla jämställdhet ("vem fan vill vara jämlik med en massa ofria män?") utan frihet, för båda könen.

Jag föreställer mig att de flesta feminister, med reservation för särartsfeminister och partiledare, har tänkt över patriarkatet i liknande banor, i alla fall någon gång. Boëthius och Lindhgren är dock ovanligt kloka och modiga, och tvekar inte att ta sig an hela världen; kärleken, ondskan, girigheten, sanningen. Allt detta trots, eller snarare på grund av, att de, med Boëthius ord, "inte går tillbaka och bygger våra tankar på vad gamla filosofer tänkt (i dom ger vi faen)".

APM är ett viktigt och intressant samtal, som jag verkligen skulle vilja delta i. När jag läser får jag hela tiden lust att bryta in och säga ömsom heja! ömsom vafalls! åt författarna. De båda lyckas verkligen att tillsammans skärskåda patriarkatets ogenomträngliga osynlighet, inte minst genom att undersöka nazism och kapitalism som patrikalistiska underideologier. Deras tankar om till exempel varför män inte har någon empati med kvinnor som inte är "deras egna" är knivskarpa.

Å andra sidan tycker jag att gränsdragningen mellan gott och ont blir alltför förutsägbar ibland. De "verkliga människor, äkta uttryck" som företrädelsevis verkar finnas i arbetarklassmiljöer, är naturligtvis på rätt sida, medan konsumtionssamhället och mediebruset bara kan vara av ondo. Det är tråkigt och tröttsamt när de på ett, i mina ögon, typiskt patriarkalt vis, hyllar unga män som nått någon form av feministisk medvetenhet, medan yngre feministiska kvinnor mest framställs som problematiska medieskadade individualister.

Trots APM:s rätt explosiva innehåll är det dess form som känns mest subversiv. Texterna innehåller en massa sådant som enligt alla konstens/patriarkatets regler inte riktigt går an i en bok. Mejlen är ofta alldeles för personliga, för självbiografiska, för gulliga, för privata, och inte alltid särskilt stringenta.

Jag gillar verkligen småpratet; alla puss och kram och rara tillrop, som känns både ovanliga och smått förbjudna i den här typen av dialog mellan två tänkare. Genom mejlformen bryter texten sig ut ur både det litterära och det mediala, och blir därför svår att hantera med de gamla vanliga patriarkatmetoderna. Lite påminner det om hur Linda Skugge med en liknande vägran att inrätta sig, i sin senaste roman Det här är inte en bok, skriver sig loss och fri.

Det viktiga och fantastiska med APM är knappast om man håller med om allt som står i boken eller inte, utan att det anti-patriarkala samtalet pågår, i den här boken, på nätet, överallt i världen.

Maria-Pia Boëthius och Maria Lindhgren tillför så mycket i dessa texter. De lyckas faktiskt släpa ut

patriarkatet i solljuset, och jag tror till och med att det spricker lite i kanterna.

debatt

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)