ÅSIKT

Tre goda skäl

KULTUR

NORMA

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

av Vincenco Bellini

Övers: Lars Cedervall

Regi: Sofia Jupither

I rollerna: Emilia Falcaru, Annika Skoglund, Peter Nygren, Michael Schmidberger, m fl

Dirigent: Giovanni Impellizzeri

Scen: Södertäljeoperan på Estrad, Södertälje

Speltid: 3 tim 5 min

Emilia Falcaru i "Norma".
Foto: BENGT ALM
Emilia Falcaru i "Norma".

Det är krig mellan romare och galler. Tiden är ett halvsekel före Kristus. Prästinnan Norma leder hämnden mot inkräktarna. Upproret är nära. Natt och månen i nedan. Men så är det det här med kärleken. Romaren Pollione har inte bara äls-kat Norma, dessutom avlat två barn med henne. Men så skådar han Adalgisa och överger familjen. Av storpolitiken blir ett triangeldrama där avgörandet har föga med romerska eller andra dygder att göra. Vad som fäller avgörandet kan sammanfattas med den stora operainterpreten Anna Russells ord: Anything you can sing, I can sing louder (Vadhelst du sjunger, sjunger jag högre).

Bel Canto-operan gör skäl för sitt namn, handlingen är mer eller mindre fånig och en del rollfigurer övertygas helt enkelt av hur högt, vackert och bevekande motparten sjunger. Att regissera dessa verk blir sällan särskilt lyckat, så inte heller Sofia Jupithers försök med Södertäljeoperan. Murrigt, stelt och egendomligt. Hon är dock i gott sällskap, betydligt mer erfarna regissörer har misslyckats.

Tre goda skäl talar likväl för denna uppsättning, vilket inte är så litet med tanke på att Södertäljeoperan saknar resurser, dras med en nyckfull akustik på Estrad-scenen samt spelar i Södertälje, där pub-likunderlaget är väl tunt. Två av skälen är sopranerna, Emilia Falcarus Norma respektive Annika Skoglunds Adalgisa. Med styrka, värme och intensitet gör de Bellini den äran, i såväl sina arior och kanske allra mest i den duett de delar.

Det tredje skälet är Giovanni Impellizzeri, dirgenten som här sannerligen är på sin mammas gata, ja, även på Bellinis, eftersom båda är födda på just samma gata i Catania på Sicilien. Med utsökt känslighet och rutin lyfter Impellizzeri orkestern från det faktiska antalet av 27 musiker till något som bitvis låter som minst det dubbla. Pregnant och exakt blir det inte bara bel canto från sopranerna, därtill bella musica från orkesterdiket. Vad skulle inte Impellizzeri kunnat göra med en större orkester?

Claes Wahlin