ÅSIKT

Küchen, ett stålbad

jenny tunedal drabbas av otäckheter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De behövande

är en roman om människor som av fri vilja eller nödtvång hamnat lite vid sidan av sådana samhällets grundvalar som kärnfamilj och karriär. Det är en väldigt, väldigt sorglig bok, med en skarp kritik mot det samhälle vi lever i och dess kvinnosyn.

Att Maria Küchen är en god skildrare av mannens blick på kvinnan visade hon inte minst i den lyriska romanen Jordens sång till månen från 1995 och den så kallade deckaren Lycklig Hora som kom för två år sedan. Dessa böcker var mörka. Den nya romanen är nattsvart. Hatet mot kvinnokroppen är svårt att konfrontera i en skönlitterär text, fastän det syns på tv och i tidningar varje dag.

De behövande är inte någon enkel bok av flera skäl; den är jobbig att läsa, för att den är så otäck och för att den gör otäcka saker med läsaren. Küchen spelar skickligt på mina latenta aggressioner mot kvinnor, och jag läser romanen med känslor som är dubbla, minst.

Jag känner igen

min reaktion från andra böcker av Küchen; hon har ett sätt att skriva om kvinnor som gör att jag har svårt att tycka om dem. De är ofta lite för påträngande i sina kvinnokroppar, för köttsliga, för havande, för naturliga, för mycket. I De behövande möter läsaren Stella, som är en riktig naturmoder, lite av samma slag som den Moder Jord-aktiga kvinnan i Jordens sång till månen. Stella dyker genom sina födslovärkar som en säl, hon föder sitt barn stående utan någon form av smärtlindring och flyttar sedan till en enslig skärgårdsö med bebisen, där hon bajsar i skogen och lyssna till mörkret om nätterna. Som romangestalt är Stella väldigt provocerande i all sin kvinnokraft och samklang med naturen, fast hon i verkligheten säkert skulle vara en cool hjältinna.

Tommy, däremot, han är ett riktigt svin. Han är ond, han är dum, han är vidrig och han gör allt fel. Jag tycker följaktligen synd om honom. Sympati och vilja att förstå är en ryggmärgsreaktion inför män som Tommy. Det är ju så hemskt när mannen inte är kung, som man fått lära sig att han skall vara. Så skulle det tyvärr kanske vara till och med i verkligheten.

Kring Tommy och Stella

finns andra kvinnor och män, och i stort sett samma känslor uppstår i mig inför samtliga. Det är synd om männen. Kvinnorna verkar rätt besvärliga.

Flera av Küchens romaner rör sig i närheten av det tragiska.

I De behövande känns tragedin mer närvarande än någonsin. De små människorna irrar och ger varandra och sig själva obotliga skador, långt under örnarnas vakande men ointresserade ögon. Samtidigt sliter olyckor och brott sönder banden mellan dem som älskade varandra, och en blodsskuld bortom släktband rinner genom en fosterfamilj. Att läsa är ett stålbad av katharsiskaraktär.

Jenny Tunedal