ÅSIKT

Hon älskar att befinna sig på ytan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mot mitten av 90-talet stod det alltså klart att för första gången i svensk poesihistoria så är det ett antal kvinnliga poeter som utgör huvudfåran. Vad är då reaktionen på detta nya tillstånd? Man skulle kunna tänka sig att det inte skulle behöva vara något märkligt alls, bara en naturlig följd av emancipationen att det nu kan vara kvinnliga poeter, likaväl som manliga, som är centrala. Det skulle inte behöva vara konstigare än att det finns kvinnliga läkare, piloter, kärnfysiker och astronauter. Men det märkliga är att könstillhörigheten hos de här nya poeterna faktiskt tillskrivs en avgörande betydelse.

I Staffan Bergstens bok: Klang och åter, tre röster i samtida svensk kvinnolyrik (1997) ser vi det. Undertitelns genrebeteckning kvinnolyrik är anslående. Vad betyder den egentligen? Inte ger det intrycket av att det är huvudfåran inom poesin man talar om, snarare något man välvilligt uppsökt, något som inte befinner sig i centrum. Det som i det kvinnolitteraturhistoriska projektet varit ett vapen att lyfta fram negligerade och bortglömda författarskap, blir här i stället en markör för en annan, motsatt hållning, där man envisas med att hålla kvar de kvinnliga författarna i marginalen - i deras särskildhet.

På samma sätt är det med den essäbok som Åsa Beckman ger ut i dagarna. Den har undertiteln "10 kvinnliga poeter" och behandlar 80- och 90-talspoesi. I tio miniessäer utvecklar Åsa Beckman den tes om kvinnlig särskildhet som hon som kritiker på Dagens Nyheter drivit sedan den famösa

Jäderlunddebatten 1988. Beckman ryckte då ut till Ann Jäderlunds försvar mot vad hon menade var manliga kritikers oförmåga att läsa den nya kvinnliga poesin.

Beckman utgår i sina analyser ifrån att könsskillnaden är konstituerande för de texter som hon tar upp. En annan särskildhet är att texterna tycks upptagna av det psykologiska drama som utspelar sig i familjetriaden: mamma, pappa, barn - eller i den heterosexuella och romantiska dualismen mellan man och kvinna. Beckmans analyser är i huvudsak psykologiska - den klassiska tolkningsramen för kvinnliga poeters verk. Hos Marie Silkeberg ser hon en systersymbios som måste brytas för att diktjaget ska utvecklas, hos Eva-Stina Byggmästar ser hon ett lyckligt vadande i en förspråklig moderssymbios och Ann Jäderlunds dikt är ett incestuöst färgat språkligt lockspel med en faderligt färgad övermakt.

För de här författarna tycks arbetet ske utan en uttalat medveten estetik. Beckman skriver inte in dem i en modernistisk tradition med naturliga föregångare som den amerikanske poeten Gert-rude Stein och hennes livliga språkkubism eller vår egen Erik Lindegren och hans sprängda sonetter i mannen utan väg (1942).

När hon i den sista essän i boken ändå försöker relatera den samtida poesins språkarbete till 60-talets konkretister och deras knådande av språkmaterien uppstår problem. Å ena sidan konstaterar hon att 60-talskonkretismen var en manlig historia, vilket ingen kan förneka, om man med det menar att den skrevs av män. Om man nu i sin analys utgår från att det finns ett särskilt kvinnligt språk som, med den av Beckman omhuldade Julia Kristevas terminologi, ligger närmare det förspråkliga, blir det ju mycket svårt att förklara varför de här kvinnliga författarna knyter an till den "manliga" konkretismen. Fenomenet är ju i själva verket ett bevis för att könsskillnaden inte gör sig gällande språkligt. Men Beckman tycker sig hitta en skillnad. Hon menar att kvinnorna i dag skiljer sig från konkretisterna genom att "de använder den språkorienterade poesin för att beskriva existentiella och psykologiska dramer".

Argumentet håller inte. Att påstå att Öyvind Fahlströms, Bengt Emil Johnsons eller Jarl Hammarbergs 60-talsdiktning inte skulle innehålla existentiella eller psykologiska dramer är ju helt felaktigt! Faktum är ju att den mesta litteratur på något vis gör det, även om man för den skull inte behöver lägga fokus där. Men påståendet är typiskt för en läsart som älskar att befinna sig på ytan, där skruvar och verktyg blir pojkspråk, där kuddar och blommor blir flickspråk och där ytliga skillnader förvandlas till något essentiellt och meningsbärande.

Essäer

Camilla Hammarström