ÅSIKT

En snårig författare med brännande frågor

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1900-talet blev det mest brutala århundradet i mänsklighetens historia; "Mitt århund-rade marscherar, också jag stapplar där, bländad, i den bedövande hjordvärmen", skriver årets Nobelpristagare. Han har ägnat sig åt att analysera konstens villkor i "en moralisk världsordning som var mord". Att de författare som förlorade sin barndom och ungdom i en av seklets stora vattendelare, förintelselägren, uppehåller sig vid den här frågan är minst sagt förståeligt. I Kaddish för ett ofött barn (kaddish är den judiska bönen över de döda) går Imre Kertész, som framled de unga tonåren i Auschwitz, längre än så. Han frågar sig inte endast hur man kan skapa konst efter Auschwitz utan också hur man kan skaffa barn till världen, hur man kan leva. Det finns något i den torrt diskuterande texten med sina omtagningar och tidsförskjutningar som fångar mig. Författaren för ett osentimentalt och lågmält samtal om ondska och godhet, där han stilla ironiserar över fascinationen vi visar de onda ledarna och konkluderar att "det verkligt irrationella, det som det verkligen inte finns någon förklaring för är inte det onda, tvärtom: det är det goda."

Denna text kring de "helt vanliga brottslingar" som härs-kar över oss, är lika isande aktuell i dag, som någonsin på Stalins och Hitlers tid. När en sådan brottslig vettvilling, skriver Kertész, inte hamnar "på ett dårhus eller i ett fängelse utan på ett rikskansli eller på något annat tillhåll för ledare, då sätter ni genast i gång och söker efter det intressanta, det originella, det exceptionella hos honom, ni vågar inte uttala det men i hemlighet är det ändå så: ni söker det stora hos honom, det gör ni för att inte behöva se er själva så dvärglika och er världshistoria så absurd, ja för att ni även framöver skall kunna se på världen förnuftigt och för att även världen skall kunna blicka förnuftigt tillbaka på er."

Mot vår undfallenhet inför ondskan sätter Kertész den enda verkliga friheten. Nämligen den att välja godheten. Han beskriver hur en medfånge - kallad "magistern" i Auschwitz - som av misstag fått även Kertész portion, i stället för att äta upp också denna i en situation där en extra portion mat betyder skillnaden mellan att dö och att överleva, vacklar fram till Kertész, som ligger helt utslagen av hunger och ger honom hans portion. Och Kertész kommenterar: "Detta är friheten - därför att "magistern" inte gjorde det han borde ha gjort, han förkastade allt detta och gjorde något annat, något som han inte borde ha gjort, något som ingen med sunt förnuft förväntar sig av en människa."

Att Kertész behandlar 1900-talets stora frågor om ondska och godhet, friheten och ofrihet är otvetydigt. Om han därför är en stor författare är mer tveksamt. Hans stil är svårgenomtränglig och snårig och han är ingen stor berättare. I romanen Fiasko handlar ramberättelsen - i en introduktion på hela hundra sidor, med outhärdliga omtagningar och en meningsbyggnad där parentes ställs invid parentes - om författandet av en roman vid namn Fiasko. Läsaren möter den åldrande författaren, vars roman om Auschwitz en gång refuserats och som nu måste skriva något annat. Sedan tar den nya romanen som just heter Fiasko vid. Det är svårt att engagera sig i den absurda drömlika berättelsen om en romans tillkomst i ett totalitärt samhälle. Att skriva en roman om att skriva en roman kan nog aldrig bli riktigt lyckat.

Det är när Kertész mer generellt funderar över skrivandets villkor som texten bränner till. Som när han begrundar varför man alls skall skriva, i en värld av absurt och godtyckligt förtryck. Författarens svar på denna romanens centrala fråga kunde stå som programförklaring inte endast för den som likt Kertész i ungdomen upplevt det obeskrivbara utan också för alla vars perspektiv är den förtrycktes, vi som skriver utifrån och underifrån:

"Kanske började jag skriva för att hämnas på världen. Min binjure, som jag räddade oskadd undan även Auschwitz, producerar måhända för mycket adrenalin. Varför inte? Kanske var det det jag ville: ja: visserligen endast i fantasin och med konstnärliga medel, men få makt över verkligheten, som - på ett synnerligen realistiskt vis - håller mig i sin makt; förvandla mig från evigt objekt till subjekt, göra mig till namngivare i stället för namngiven. Min roman är inget annat än ett svar till världen, enda sortens svar, tycks det, som står i min makt att ge. Till vem skulle jag ha kunnat rikta detta svar, när Gud - som vi vet - är död?"

Anita Goldman