ÅSIKT

Spionerna vill sno tigern!

DOKTOR GORMANDER om symbolen som hamnat i rätten

Foto: KUNGLIGA BIBLIOTEKET
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En svensk tiger är i skottlinjen.

Ingen får använda tigern utan att fråga oss, hävdar Försvarets underrättelseavdelning, MUST. Vi vill inte att tigern ”degenereras”, skriver man i ett tjänsteutlåtande (FMV – P97-147:10).

Och fortsätter: ”Om vem som helst (gammal som småbarn, svensk som utlänning) dekorerar sig med tigermärket finns det stor risk att avsikten med märket urholkas.”

MUST oroar sig vidare för att ”olämpliga personer” kan ge tigern ”bad-will och negativa associationer”.

Nu har Försvarsmakten stämt ett litet, privat museum i Helsingborg, Beredskapsmuseet, för varumärkesintrång. Museet har olovligen använt tigern, enligt stämningsansökan.

Men vems är tigern? Är den verkligen Försvarsmaktens?

Löjligt, säger Marie André på Beredskapsmuseet. De har helt enkelt knyckt den.

Ja, inte är tigern deras, säger Åsa Almqvist, dotter till signaturen Bertila.

Som modern och förändringsbenägen varelse borde man väl vänja sig vid att marknaden kokar upp gamla favoriter och gör dem till varumärken sen Bill Gates köpte rätten till Mona Lisa? Men ändå känns det lite konstigt att tänka sig En svensk tiger som varumärke. Den tillhör ju vår historia. Vem lägger beslag på rätten till majstången och julgranen?

Det var 1941 som Statens informationsstyrelse bad tecknaren Bertil Almqvist (senare känd för bland annat Barna Hedenhös) att medverka i den så kallade Vaksamhetskampanjen. Spionen lägger pussel blev en av parollerna och på Bertil Almqvists ritblock föddes tigern.

Fyrtio år senare, 1982, registrerade MUST tigern hos PRV, Patent- och registreringsverket. Upphovsmannen, Bertila, var då avliden sen tio år.

En flott officer ringde mig, berättar Åsa Almqvist. Han försökte övertyga mig att tigern tillhörde honom. Pappa låg ju inkallad när han ritade den. Men jag gick inte med på någonting.

När tv senare använde tigern i Minnenas television ringde Åsa Almqvist till tv och begärde ersättning för dödsboets räkning.

Då sa de att pengarna skulle gå till MUST, säger hon. Fast sen fick jag i alla fall en liten slant.

Frågan är om MUST:s argument håller. Sen registreringen 1982 har de skickat cirkulärbrev till skolor och institutioner som velat använda tigern. Alla har vikt sig som fällknivar. Det är inte så trevligt att ha en spionorganisation på halsen.

Men på Beredskapsmuseet i Helsingborg välkomnar man striden. MUST har i alla år hävdat att Bertil Almqvist tjänstgjorde på Försvarsstaben under kriget och att det skulle legitimera deras rätt att re-gistrera tigern som varumärke. Men för det första låg han inkallad på LV 3, berättar Marie André, och visar en kopia på hans så kallade stamkort. Och för det andra hade han ryckt ut när han gjorde tigern.

Det var inte Försvarsstaben som beställde bilden. Det var Informationsstyrelsen. Det framgår av en kvittokopia. Han fick tusen kronor för jobbet. Beställningen gällde en bestämd kampanj och ingenting annat.

På PRV mumlar tjänstemännen generat. Man borde rutinmässigt kräva dokumentation av upphovsrätten när någon registrerar ett varumärke. Men det gör man inte. PRV tycks ha litat på militären. Eller som man brukar säga i Tornedalen: Den ene korpen hackar inte den andra i ögat.

På Beredskapsmuseet anser man rättsläget vara glasklart. MUST har ingen rätt till tigern.

MUST invänder att man vill skydda tigern. Den stod för säkerhet och patriotism. Man vill inte att folk springer omkring med stora vulgotigrar i tyg på magen. Den blev en symbol för ”tystnadsuppfostran av svenska folket”, skriver man i ett cirkulär och risken finns förstås att framtida tystnadsuppfostran går om intet.

Upphovsrätten tillhör Bertil Almqvists dödsbo, menar Marie André. Så förblir det åtminstone till år 2042.

Vi får se hur det går. När det gäller varumärken så förefaller samma regel gälla som för konstnärlig verksamhet: Knyck så mycket du kan ända tills nån kommer på dig.

Doktor Gormander