Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Dödens komedier

CLAES WAHLIN ser två nya pjäser av Lars Norén i Stockholm och Köpenhamn

Benedikte Hansen och Ole Lemmeke i ”Detaljer”. Benedikte Hansen och Ole Lemmeke i ”Detaljer”. Foto: HENRIK O RASMUSSEN
Annika Hallin och Stefan Sauk i ”Stilla vatten”.   Annika Hallin och Stefan Sauk i ”Stilla vatten”. Foto: MATHIAS JOHANSSON

Lars Noréns dramatiska underjord kan ta sig en mängd skilda uttryck, allt beroende på vad man väljer att fokusera i dess sceniska gestaltning. Samtidens sterilitet kan överskugga individens, som i Bille Augusts uppsättning på Det Konglige teater av Detaljer. Själva verktyget, språket, kan leva ett alldeles eget och högst vitalt liv i en mer eller mindre död samtid där individerna rör sig som ett slags livsres-ter, som i Noréns uppsättning av sin Stilla vatten på Judiska teatern.

Båda pjäserna handlar om döden, såväl den bokstavliga som den psykologiska, den som inträffar när vi tvingas skära bort ett stycke av vår själ, för att söka klara oss med det som blir kvar. Rollfigurerna i pjäserna är alla högutbildade akademiker med företrädesvis humanistisk utbildning och som väljer att semestra på den frans-ka eller italienska landsbygden. Maten är ju så bra. Pjäsen Detaljer låter just sådana småsaker som var den bästa pestosåsen finns bli en stor sak. Det viktiga är inte brinnande flyktingar i väntrummet på sjukhuset, utan att lyckas boka rum på det där pittoreska klostret i Fiesole, ovanför Florens.

 

De stora frågorna, aids, kriget i ex-Jugoslavien, psykoser och flyktingar, spelar inte längre huvudroller utan finns där mest som detaljer i bakgrunden, som tavlor på väggarna. Inte undra på att ofruktsamhet, sterilitet och missfall blir rent bokstavliga för kvartetten i Detaljer, hur ska liv skapas av något dött? Så ägnas också pjäsens längsta monolog åt ett självmord, författaren Stefan (Nicolai Dahl Hamilton) sitter i New York och ser på tv hur en man hoppar från en byggnad nära Cent-ral Park.

Stilla vatten, som hade premiär i Tyskland under namnet Tristano, har sju roller och även här befinner vi oss i ett slags skärseld. Hos de döda spritter ännu lemmarna, låt vara att det rörelsemönster Norén koreograferat tyder på att kropparna liksom själen tycks vara stadda i upplösning. Tid och rum blir under föreställningens gång alltmer ointressanta, återstår blott de språkliga synkoperna, en litteraturens sista magnifika dödsryckningar. Men också här möter vi för tidigt döda barn, minnesskärvor från Bretagne eller Provence och engagerade reflektioner kring möblers bekvämlighet. Det är som om en omänsklig samtid har perforerat det rent mänskliga i varje individ; själen är som en kraschad hårddisk, för att välja en liknelse från en sfär mindre begåvade teatermakare brukar kasta sig över i tron att vara samtida.

 

I Köpenhamn är realismen närmast besvärande, trots att skådespelarna ger både tempo och liv åt de korta scenerna. Nu skiljer sig pjäserna åt, Stilla vattens komposition lämnar naturalismen bakom sig vartefter, medan Detaljer mer är ett slags norénsk Short Cuts, vilket inte minskar vare sig Helle Fagralids prestation som Emma, eller Benedikte Hansens som den kvinnliga läkaren Anne. Bille August, som begår debut som teaterregissör med Detaljer, har dock svårt att veta var han ska placera skådespelarna, oftast hamnar de långt framme antingen mitt på scenen, eller strax vid sidan.

Det står alldeles klart att Norén är bättre än August på att regissera Norén. Det finns en helt annan omsorg om orden på Judiska teatern, en lust att låta idéerna bakom dramat ligga som en dov slinga under den språkliga jazzen. August väljer samtidskritiken, sätter sina rollfigurer i scenografen Cristian Friedländers avsiktligt torftigt realistiska miljöer: stora bleka ytor sparsamt möblerade men inte riktigt lika trenddesignade som Charles Korolys geometriska träkonstruktioner, hyllor som lika gärna kan vara avsedda för böcker som urnor.

 

Ensemblen på Judiska teatern är storartad och besitter utmärkt känsla för det norénska idiomets möjligheter. Att spela Stilla vatten handlar om att hitta exakt rytm i varje replik, men samtidigt låta en psykologisk skugga färga den. Se och hör Stefan Sauk (Josef) blixtsnabbt göra sig hemmastadd i en replik eller försök utröna om Bengt C W Carlssons (Mattias) närmast oefterhärmliga replikföring är ironisk eller allvarlig, eller både och. Här talar vi om bonusnjutningar. Allvarlig är definitivt Annika Hallins Sofia, vass ena sekunden, nästa oåtkomlig i tyst förtvivlan. Och Etienne Glaser (Daniel) har en märklig förmåga att i all stillhet bli den han spelar, utan åthävor eller manér faller orden som nyss tänkta.

Men var ska vi då placera dessa båda pjäser? Är Detaljer en god skildring av nittiotalets estetisering av vardagen, Stilla vatten en uppsluppen dödsmässa för vår tid? Nog är den förra många gånger pricksäker, Norén har blick för skärningspunkten mellan individ och samhälle, men ibland kan alla dessa detaljer kännas en smula löst använda, inte minst i deras rutinartade appliceringar på en bestämd samhällsklass. Åld-ringsprocessen hos Noréns pjäser är egenartad. Å ena sidan kan man ofta exakt tidsbestämma dem, just på grund av konkreta detaljer. Å andra sidan uppstår ett slags slutenhet, som om den tid de skrevs i och för håller dem fångna.

 

Jazzen i Stilla vatten förefaller mig ha bättre överlevnadsmöjligheter än kritiken i Detaljer. Och frågan om vilket som är Norén kärast, människan eller språket, är nog inte så lätt att besvara som författaren önskar. För allt dör utom språket. I Detaljer överlever på sin höjd den unge dramatikern, Stefan, som i slutmonologen återberättar just den pjäs vi har sett. De övriga omkommer. I Stilla vatten är ju alla redan döda, pjäsen utgör närmast det purgatorium, det renande rum där vi klär av oss alla de masker och dräkter som livets språk ömsom givit, ömsom tvingat på oss. Vad blir då kvar? Människan naturligtvis, i all sin storartade skröplighet.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet