ÅSIKT

Rester av en svensk familj

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ingela Olsson och Noomi Rapace i "Det epileptiska riktmärket".
Foto: LEIF CLAESSON
Ingela Olsson och Noomi Rapace i "Det epileptiska riktmärket".

Susan Taslimi gör alldeles rätt i att regissera Martina Montelius familjedrama Det epileptiska riktmärket som om pjäsens abrupta språkfigurer var helt normala. Montelius lättabsurdistiska repliker brukar annars fresta till en motsvarande scenisk gestaltning, men denna gång får de båda rollerna befolka en högst vanlig lägenhet av vardagsröra i två rum och kök.

Ett slags normalitet, är jag rädd för, präglar också relationen mellan modern och dottern; den förra narcissistiskt suicidal, den senare drömmandes om fadern när hon inte bär sin moders skuld. Det epileptiska riktmärket är en nattsvart historia, komiken i de drastiska replikerna ett sätt att komprimera och skapa allmängiltighet. På så vis är pjäsen en bild av ett tillstånd: rester av en svensk familj i sent 1900-tal.

Grälen är högljudda och på liv och död, Ingela Olssons magnifika gestaltning av modern får ingen att tvivla på en endaste stavelse i hennes hotelser. Det finns en närvaro och hudlöshet hos Ingela Olsson, en förmåga att använda minimala medel, som att flacka till med blicken, eller stora dramatiska rörelser, som att låta hela kroppen gå i darr, som gör henne till en av landets bästa skådespelerskor. Här är tanken och dess språkliga uttryck oskiljbara. Övertygande är också Noomi Rapaces dotter, barn i ena sekunden, lillgammalt självständig i nästa. Utan Rapaces och Olssons insatser vore pjäsen betydligt svalare.

För visst har texten sina brister, enstaka repliker verkar skrivna för sig själva, snarare än för att tjäna pjäsen. Och dramatiken är så att säga situationell, fäst i ett slags grundkänslor i stället för i en övergripande struktur. Men märk väl, många kommer att falla för att läsa Det epileptiska riktmärket som självbiografisk. Det vore att ta titeln bokstavligt och låta det som förr kallades fallandesjukan stå i vägen för en mer intressant läsning, den som öppnar sig när mörkret släcks och Cecilia Bartoli ur högtalarna sjunger om den förskjutna kvinnan.

Teater

Claes Wahlin