ÅSIKT

Krigsherrarnas sammansvärjning

JOHN PILGER om Bali, John Howard - och den västerländska stats-
terrorismen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
John Howard.
Foto: AP
John Howard.

Australiens premiärminister John Howard säger att söndagens illdåd på ön Bali utgör ett "bevis" för att "kriget mot terrorismen måste fortsätta föras med obeveklig kraft och med förbehållslöst engagemang". Vad han menar är att han kommer spela sin Blair-imiterande roll som George W Bushs mest hängivna, om än inte allmänt erkända, utländska gängmedlem.

Den australiska militären är i praktiken en förlängning av Pentagon. Australiska skepp opererar i Persiska viken och upprätthåller ett embargo mot Irak som enligt FN:s barnfond Unicef lett till att mer än 600 000 irakiska barn dött. Australiska soldater åkte till Afghanistan och dödade stamfolk. Sedan general Suhartos fall i Indonesien har australier, tillsammans med sina amerikanska kolleger, i hemlighet återupptagit utbildningen av den indonesiska militären, som är obestridlig vinnare av världsmästerskapet i terrorism. (Under folkmordsockupationen av Östtimor fick de indonesiska specialstyrkorna, kända under namnet Kopassus, sin utbildning i Australien.)

I Washington kommer al-Qaida att förklaras skyldigt till illdådet på Bali, även om det finns ett stort antal indonesiska islamistiska grupper som skulle kunna vara ansvariga. Med tanke på vad den indonesiska militären gjort sig skyldig till i det förflutna borde den vara en huvudmisstänkt. Men dessa olämpliga möjligheter kommer inte att göra intryck på Bush, Blair och Howard, för vilka Bali-bombdådet endast kommer att utgöra ytterligare motivering för ett angrepp på Irak.

Så bisarrt hela det amerikanska världserövringsprojektet har blivit. Först hade vi bombningen av Afghanistan, vilket var som att bomba Sicilien i syfte att utradera maffian. Som Terry Jones, den före detta Monty Python-medlemmen, påpekade: "Nu bombar de ett pronomen!" Uppenbart är att ju mer krigiska Bush och Blair och Howard blir, desto större risk utsätter de sina egna länders medborgare för. Likt en ständigt rytande mus har John Howard med sina krigshetsande uttalanden utsatt unga australiska ryggsäcksturister för fara när de reser i de länder där hans och Bushs provokationer välkomnas av extremistiska grupper. Sedan han blev premiärminister 1996 har Howard förnyat Australiens rasistiska rykte i Asien. Detta är tragiskt, för det är inte länge sedan Australien bröt sig ur den kulturella isolering som skapades av dess ökända "White Australia Policy" och tycktes visa självförtroende som det etniskt mångfaldiga samhälle landet blivit. Att vända sig till Asien blev politiskt fashionabelt, och den gamla koloniala rädslan för de asiatiska horderna som liksom av tyngdkraftens inverkan skulle översvämma Australien förkastades av många australier, i synnerhet av de unga, dock inte av ledarna för den mestadels "engelska" eliten.

Howards öppet rasistiska politik har återigen börjat isolera Australien. Han har skickat australiska trupper mot hjälplösa, oftast muslimska asylsökande på öppna havet - mer än 350 människor mötte döden i en läckande båt förra året, trots att den australiska militära underrättelsetjänsten, som nu avslöjats, visste att de svävade i stor fara. Han har fängslat många flyktingar som lyckats nå Australien (mestadels från Irak och Afghanistan, de länder som han påstår sig "befria") i koncentrationsläger ute i öknen. Villkoren där var, enligt vad en FN-inspektör rapporterade, bland de värsta denne sett under mer än 40 inspektioner av interneringsanstalter runtom i världen.

Det går knappast en dag utan att Howard och hans oduglige utrikesminister, Alexander Downer, yttrar enfaldigheter om "kriget mot terrorismen". Det har gjorts få försök i de tongivande australiska medierna att analysera bakgrunden till och dubbelmoralen i detta "krig", och förklara den fara som denna oupphörliga propaganda innebär för australier som reser utomlands, för att inte tala om dess mer direkta offer i Irak och Afghanistan.

Som värd för två av USA:s viktigaste spionbaser, vid Pine Gap och Nurrungar, skulle Howard-regeringen ha känt till de varningar för en förestående terrorattack i Indonesien som amerikanerna säger att de utfärdade. Varför varnades inte de unga australier som fyller hotellen och klubbarna på Bali? Enligt vad som senare avslöjats visste Howard-regeringen, liksom amerikanerna och britterna, 1999 att hundratals östtimoreser som röstade för självständighet skulle bli slaktade av miliserna, som styrdes av den indonesiska militären. De ljög och sade att de ingenting visste.

De två tragedierna har inget omedelbart samband; vad den senare påvisar är delaktigheten i den typ av statligt våld som sedan dess har rättfärdigats som ett korståg. Det är knappast förvånande att fanatiker svarar med samma mynt. I Indonesien har militären, med tyst godkännande från Förenta staterna, Storbritannien och Australien, terroriserat befolkningen i Aceh och Västpapua i decennier. De flesta av "brotten mot de mänskliga rättigheterna" i dessa provinser - den förskönande omskrivningen för statsterrorism - har begåtts för att "skydda" Exxons enorma oljetillgångar i Aceh och Freeports koppar- och guldgruvor och British Petroleums tillgångar i Västpapua. De som behöver övertyga sig om att det finns en koppling mellan multinationellt kapital och statsterrorism behöver inte leta längre.

Det sista tabut för journalister är den västerländska statsterrorismen. Endast när de erkänner i vilken omfattning den bedrivs kommer de att kunna rapportera ärligt om icke-statliga gruppers mindre terrorism. Enligt forskning som gjorts av Edward Herman och Gerry O'Sullivan och som täcker perioden efter 1965 har åtskilliga tusen människor dödats av icke-statliga terrorister, som exempelvis al-Qaida, jämfört med 2,5 miljoner civila som dödats genom statsstödd terrorism. Den senare inkluderar det våld som begicks av den sydafrikanska apartheidregimen, Suhartos regim i Indonesien, "contras" i Nicaragua och andra USA-stödda dödsskvadroner i regionen. Detta är en försiktig beräkning, eftersom den föregår de tusentals som dödades av den ryska staten i Tjetjenien och av den kinesiska i Xinjiang, och de dödsfall som orsakats av sanktionerna mot civila i Irak som USA och Storbritannien drivit igenom. Som Neil Sammonds har påpekat: "När USA:s utrikesminister Madeleine Albright i maj 1996 sade att dödandet av en halv miljon irakiska barn var 'ett pris värt att betala' för att fortsätta utöva tryck på Bagdad så agerade hon helt inom ramen för varje rimlig definition av ordet terrorism."

De som mördade hundratals semesterfirare på Bali måste gripas och straffas och deras organisation brytas sönder. Men detta lär inte hända medan statsterrorismen är på uppgång och inte erkänns som det starkaste hotet och, i många fall, som orsaken till icke-statliga illdåd. Ett piratangrepp på Irak kommer att utgöra en terrorhandling av statsextremister i Washington. Det kommer att fungera som katalysator för åratal av rekrytering av personer som är villiga att mörda västerlänningar i skyskrapor och nattklubbar.

Augustinus berättar historien om ett samtal mellan Alexander den Store och en tillfångatagen pirat. "Hur understår du dig att ofreda haven?" frågar Alexander.

"Hur understår du dig att ofreda världen?" svarar piraten. "Eftersom jag gör det med bara ett litet skepp så kallas jag för tjuv. Du, som gör det med en stor flotta, kallas kejsare."

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg