ÅSIKT

Var är mediehedern?

Kurdo Baksi skriver

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För några år sedan lärde jag känna en 17-årig kurdisk tjej från Märsta: en glad, positiv och ambitiös kvinna som ville bli journalist. Det fanns inte mycket av schablonbilden av förtryckt kurdisk flicka i hennes agerande; hon uppträdde som flickor i hennes ålder brukar, verkade varken vara låst till sitt hem eller slav under sina manliga släktingars krav.

Hon tycktes ha ett nära förhållande till sin far och talade ofta mycket positivt om honom.

Så sent som i mars i år arbetade vi tillsammans för ett seminarium om islamofobi. Den 26 april i år fick jag ett chockerande budskap: min väninna A levde inte längre. Jag hade svårt att hålla tårarna borta. Våra gemensamma vänner berättade att hon hade begått självmord. På minnesstunden såg jag hennes far, förkrossad.

Kvällstidningarna ringde mig oavbrutet och talade genast om ett hedersmord. Antagandet byggde på två specifika fakta: A var kurdiska och A tillhörde en muslimsk familj. En perfekt kombination för löpsedlarna. Att A också hade varit programledare på tv fick pennorna att glöda på redaktionerna.

I medierna behandlas vi sverigekurder annorlunda än svenskar. En svensk flicka som begår självmord nämns inte, åtminstone hängs hon inte ut med namn och intima detaljer om sitt privatliv. Bilder av hennes familjs bostad eller skor i rad är inte intressanta för kvällstidningar. En kurdisk flicka anses förtryckt per definition och kan sålunda ej begå självmord; då serveras antagandet att hon blivit hedersmördad. Antydningar om detta förekom från dag ett då hennes död blev känd. Det gjorde och gör så ont i mig.

Det finns naturligtvis skäl: morden på Pela och Fadime har i sin ohygglighet skapat en föreställning om den kurdiske mannen och kurdiska flickor. Reaktionen är begriplig. I detta fall fanns även den besvärande omständigheten att A begick självmord med sin pappa i närheten. Att detta blir föremål för utredning är självklart.

Däremot finns stor orsak att diskutera varför medierna gjorde så många antaganden som föregrep utredningen, detta utan att det existerade tillstymmelse till konkreta bevis.

Då en svensk flicka begår självmord misstänker man inte automatiskt att hon har blivit mördad, trots att väsentligt många fler svenska flickor blivit mördade än kurdiska flickor blivit hedersmördade.

Misstankarna mot min väninnas far kvarstår, men i förra veckan släpptes han efter att ha varit frihetsberövad i nästan tre månader. Han brottas i dag med en dubbel sorg: han har förlorat sin dotter och anklagas för att ha mördat henne.

Polis och rättsväsende ska naturligtvis inte favorisera människor med icke-svensk etnisk bakgrund. Om skälig misstanke finns ska invandrare gripas och nagelfaras med samma nit som svenskar. Men utredningar får inte styras av etnicitetstänkande eller övergå i kulturrasistiska antaganden.

Medierna bör granska sina rubriker och rannsaka sig själva. Att söka sanningen utan förutfattade meningar borde vara viktigare än att sälja många lösnummer.

Kurdo Baksi