ÅSIKT

Världen underifrån

PIA BERGSTRÖM- EDWARDS ser andra verkligheter på Tempo

1 av 3
"Gömd" - en animerad dokumentär av David Aronowitsch, Hanna Heilborn och Mats Johansson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Bara verklighet" står det på affischerna till Tempo Dokumentärfestival som just nu pågår i Stockholm. Och det är en annan verklighet än den som dominerar i de flesta länders mainstream-medier. I nyhetsrapporteringen, i tv-såporna och i de globalt förförande Hollywoodsagorna.

Den "verklighet" som dokumentärgenren erbjuder, och som gör den så vital, upprorisk och nödvändig, är inte "sanningen" utan snarare "en annan sanning". Subjektiva verkligheter, motbilder, alternativa verkligheter. Vi är ju olika, tänker olika, drömmer olika.

När vem som helst kan skaffa sig en videokamera och göra sin egen film om sig själv och världen, händer något demokratiskt intressant. Och även om det krävs begåvning och skicklighet och skolning för att verkligen åstadkomma verkningsfulla saker, så tror jag att teknikens tillgänglighet gör folk i allmänhet mer mottagliga och öppna både för att medverka i dokumentärer och att "ta emot" dem som subjektiva alternativa verklighetstolkningar.

Även i ett land som Iran där tanken är ofri och televisionen hårt styrd har många familjer ändå videokameror och det finns paraboler gömda bland tvättlinorna på vart och vartannat tak. Brittiska filmaren Kim Longinotto, som gjort två känslostormande och humoristiska filmer om kvinnor i Iran, Runaway (om flickor som rymt hemifrån och hamnat på ett hem) och Divorce Iranian Style (där hon följer en skilsmässodomares arbete) sa i en diskussion att det väldigt sällan handlar om att filmare utnyttjar olyckliga människor.

Snarare har hon märkt en lust hos folk att "uppträda" framför kameran, att "spela sig själva" och göra sig hörda, som ett slags självupprättande vittnesmål. I hennes skilsmässofilm är domaren korrekt och mild, fast han i våra ögon administrerar ett fruktansvärt kvinnofientligt systems lagar - medan kvinnorna och flickorna gör motstånd, framför sin mening och behåller sin värdighet på andra sätt. De fnissar, ljuger, blinkar och gråter och vägrar vara tysta. Dokumentärfilm avslöjar ju oftast så mycket mer än de medverkande tror.

I en annan festivalhöjdare, The alcohol years, återvänder Carol Morley som filmare till det Manchester där hon som tjugoåring var "stans mest promiskuösa tjej" - en tid hon senare knappt minns. En lång rad av hennes "fylleälskare" ställer upp framför kameran och beskriver, halvaggressivt och flinande, hur de uppfattade henne då. En störd stackare, en hora, en knäppgök som gick runt på krogarna naken under fuskpälsen. Men det är ju inte "Carol" som visas upp utan dessa mäns kvinnosyn. Och eftersom Carol Morley aldrig själv framträder uppkommer ett tomrum, eller spökbild där också publikens fördomar ryms. När hon efter visningen skrattande påstod att de där åren var "a good time" och att hon och hennes kompis bara tävlade med grabbarna kunde jag inte tro henne. Men det kanske säger mer om mig än om henne.

En annan självbejakande och o-PK film är Margreth Olins Kroppen min, en dokumentär som ovanligt nog fått stor publik på bio i Norge. Rakt mot feministisk konsensus påstår Olin att det är kvinnor som lär kvinnor att deras kroppar är tjocka och fula och fel och hon tackar männen i hennes liv som lärt henne älska sin känsliga hals och starka rygg och sexiga underbettsmun och kallat hennes runda mage "den mjukaste i universum".

Terrorism kan väl sägas vara ett spektakulärt sätt att med våld hävda en annan verklighetsuppfattning än maktens. Tempo kör en retrospektiv av chilenaren och journalisten Juan Diego Spoerers radiodokumentärer, som Farbror Neuman, Pinochets klasskamrater och Pelado-Ches soldat. I Jag vill inte skjuta, som har världspremiär i kväll i Studio 3, intervjuar han Margit Schiller som tillhörde RAF och numera arbetar med människorättsfrågor i Uruguay.

Flera mycket sevärda filmer tar också upp 70-talsterrorismen. Kevin McDonalds One day in september (1999) är en thrillerartad iscensättning av vad som hände under OS i München 1972, då åtta palestinier höll elva israeliska idrottsmän som gisslan och sedan kallblodigt dödade dem alla. Jag är stolt över München, säger den ende överlevande terroristen från sitt gömställe i Afrika.

I Andreas Veiels Black Box Germany nystas två mäns liv upp, bankdirektören Alfred Herrhausens och RAF-medlemmen Wolfgang Grams - på ett mer dröjande och förutsättningslöst sätt närmar man sig det ögonblick då den ene utses att mörda den andre.

Det faktum att tiden ändrar synen på verkligheten, även historiska fakta, blir tydligt också i Sabine Gisigers och Marcel Zwinglis Do it, en annan "svarslös" film där man trettio år efteråt försöker beskriva en revolutionär grupp i Zürich, bestående av några naiva tonåringar som stal vapen och lyckades bli inblandade både i den spanska, grekiska och palestinska motståndsrörelsen, i kidnappningsaktioner och bombattentat. "Vi trodde vi kunde ändra på samhället", fnittrar nu en av dem, framtidskonsulten och spåmannen Daniele von Arb, och kan sen inte sluta skratta"

Publiken på Tempo är ung, oftast under trettio. Dagens dokumentärer är allt mer sällan de där sega sakerna där vita medelklassmän åker till någon exotisk plats för att rapportera konstnärligt om lidandet. Människor från tredje världen börjar göra egna filmer, kvinnor och ungdomar visar sin verklighet på sitt sätt.

Perspektivet underifrån och inifrån är oftast ett helt annat än ovanifrån och utifrån, mer vanvördigt och intimt, skamlöst och ironiskt. Man använder alltmer fiktionsfilmens suggestionsknep, känslomanipulerande musik, snabba klipp som i reklamfilm eller rockvideor. Och varför inte? Någon ren dokumentärfilm existerar inte, lika lite som en sanning.

Dokumentärer

Pia Bergström-Edwards