ÅSIKT

Palestinaparadoxen

TORSTEN KÄLVEMARK om två helt olika lärdomar av förintelsen

1 av 2
István Eörsi.Foto : IF/RED DOT/SCANPIX
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I början av april deltog årets litterära Nobelpristagare Imre Kertész i en konferens i Jerusalem. Inbjudna var bland andra ett antal överlevande från förintelsen. Det tema som diskussionerna rörde sig kring var vilka moraliska och etiska slutsatser som man kan dra av denna 1900-talets stora mänskliga katastrof.

Känslor och intryck från besöket sammanfattade Kertész i en artikel som han efter hemkomsten lät publicera i bland annat den tyska tidskriften Die Zeit (nr 18/02). Han skildrar där inledningsvis hur han från balkongen på sitt hotell ser ut över en helig stad som omsveps av skymningsmörk-ret. Han beskriver sina blandade känslor av samhörighet och främlingskap inför dem som bor där och han reflekterar över den skräck och fruktan som nu härskar i regionen.

Men han vänder sig också i stor utsträckning mot det som präglar omvärldens reaktioner på den tragiska konflikten mellan israeler och palestinier och mot den ökade antisemitism som han tycker sig se i omvärlden. Framför allt riktar han sin upprördhet mot den europeiska opinion som reservationslöst fördömer Israels handlingar eller som likt den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago jämför militäraktionerna mot palestinierna med det nazistiska våldet. Han försöker hitta de rationella motiv som driver de palestinska självmordsbombarna men bekänner sin oförmåga att se vad som är politik, förvriden nationalism eller hat. Och han utbrister:

"Jag medger det ärligt: den första gång jag i tv-rutan såg de israeliska stridsvagnarna rulla mot Ramallah genomkorsades min hjärna av en ovillkorlig och oavvislig tanke: Gode Gud, vad skönt det är att se davidsstjärnan på de israeliska pansarvagnarna och inte på mitt eget bröst som 1944."

Kertész möter förvisso israeler som uttalar sitt fördömande av ockupationen. Han ser dem som mer trovärdiga vittnen än de europeiska "mandariner" som i sin trygghet tror sig kunna uttala rättvisa domar över den konflikt som är fylld av så många lager av minnen och ångest. Omvärldens betraktare, säger han, har med sträng min vänt sig mot Israel utan att förstå landets existentiella trauma:

"Det är möjligt att de har rätt på en eller annan punkt, men ändå: de har aldrig köpt en biljett till bussen mellan Jerusalem och Haifa."

Kertész dom över de europeiska intellektuella är hård, men den har inte förblivit obesvarad. Fast svaret kom kanske från ett något oväntat håll - från hans egen landsman, författaren och dramatikern István Eörsi (i Die Zeit 29/02). Eörsi är kanske inte lika känd som Kertész men många av hans böcker är översatta till tyska och hans bakgrund är åtminstone i vissa avseenden lik den prisbelönade kollegans. Bland annat satt han fyra år i fängelse för sitt deltagande i upproret mot kommunistregimen i Ungern 1956, och som jude, bara två år yngre än Kertész, har han också berörts av 30- och 40-talets europeiska tragedi:

"I motsats till Imre Kertész fördes jag aldrig till Auschwitz, jag kom aldrig bortom Budapests getto. Men min fars hela familj, också min mormor, min moster och morbror försvann som rök mot den tomma himlen. Därför måste också jag ställa mig Jerusalemkonferensens fråga: Vilka moraliska lärdomar kan vi dra av förintelsen?"

Eörsi förundrar sig över hur Kertész kan skriva en hel artikel om konflikten Israel-Palestina utan att låtsas om att det också finns palestinska offer. Hur, säger han, kan en så av lidande prövad författare skriva om vår tids grundläggande sociala och moraliska problem med så ringa insikt, ungefär som om han obildad kom direkt från ett ökenlandskap? Eörsi säger vidare att det var med skammens rodnad som han läste de rader som Kertész skrivit om davidsstjärnan på stridsvagnarna i Ramallah:

"Det var fruktansvärt när jag själv kände den gula stjärnan på mitt bröst men lika fruktansvärt är det att se detta tecken på de stridsvagnar som rullar in i flyktingläger. Från förintelsen härleder jag den moraliska förpliktelsen att alltid vara solidarisk mot varje tids förföljda, med etniska, konfessionella och sexuella minoriteter, med de socialt förfördelade. För mig finns ingen annan judisk solidaritet än att stå emot antisemiterna. Efter förintelsen kan ingen form av rasism tolereras. Men staten Israels politik skiljer jag från den judiska frågan. Den som betraktar kritikerna av dagens israeliska politik som antisemiter, den legitimerar bara de arabiska ungdomar som runt- om i Europa skändar judiska gravar."

Läsaren av de båda artiklarna i Die Zeit ställs verkligen inför den paradox som under ett halvt sekel präglat debatten om Palestina-konflikten. Två författare med likartad bakgrund ser det etiska dilemmat från två skilda utgångspunkter. Vem av dem, kan man fråga sig, har egentligen dragit de djupaste moraliska lärdomarna av förintelsens förnedring av människovärdet?

Svaret på den frågan är självfallet beroende av våra egna moraliska utgångspunkter. Det Kertész och Eötsi med sina artiklar hjälpt oss med är att skärpa vårt medvetande om problemets många, ofta djupt personligt förankrade, dimensioner.

Torsten Kälvemark