ÅSIKT

Ge inte upp, Gormander

Rapport från en skurhink mitt i höghastighetssamhället

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det kommer rök ur min dator, säger jag.

Tryck stjärna om du vill komma till supporten, säger en vänlig röst.

Jag trycker stjärna. Plötsligt small det bara till, säger jag. Sen kom röken.

Det är många som ringer till oss just nu, säger rösten. Det är en stark, trygg röst och jag sjunker ner på mitt galonklädda köksgolv. Du har plats 173 i kön.

Jag läser en artikel om att det bara går fortare och fortare i samhället. Det är sånt man hinner tänka på när man väntar och timmarna går. Man vandrar genom sig själv, från förbannelser och över den långa stranden av slö likgiltighet fram till försoning och nytt hopp.

Jag brukar ligga på golvet, serviceminded mitt i höghastighetssamhället. Sist låg jag närmare en vecka och väntade på elbolaget, Hemel. Räkningen var på nästan tiotusen för två månader.

Vi jobbar så fort vi kan, säger rösten. Men häng kvar.

Från min plats på golvet intill skurhinken kan jag se underkanten på diskmaskinen. Det rinner nån sorts svart olja ur framkanten. Man borde ringa till service, tänker jag och bestämmer mig för att ägna nästa vecka åt uppgiften.

Men till sist kommer jag fram till Magic data support. Rösten är verklig.

Rök, säger han. Kommer det rök ur datorn?

Ja. Massor av svart rök.

Är du säker på att du inte har förväxlat datorn med brödrosten? undrar han.

Sen rinner det olja ur diskmaskinen också, säger jag. Fast det är datorn jag vill ha hjälp med.

Han tvekar en lång stund. Han vet inte. Jag ber att få tala med hans chef.

Chefen är på Kompetensmässan, säger han. Det är ovärderligt med kompetens.

Corporate bull-shit, säger jag.

Magdalena Forsberg ska prata. Vi har mycket att lära av henne.

Skidskytte är inte min bästa gren, säger jag.

Ge inte upp, Gormander, det är aldrig för sent.

Det skulle vara bra om jag fick hjälp med datorn.

Låt inte så aggressiv, säger supporten.

Jag är inte aggressiv. Jag är bara rasande. Nu sänker dom mattekraven för blivande civilingenjörer också. Dom kan inte räkna. Man har två ägg och köper två till och sen ska studenterna räkna ut hur många det blir.

Vi kör bara med ettor och nollor här, säger supporten. Dessutom är jag äggallergiker.

Jag vill att datorn ska fungera, ropar jag. Jag vill att civilingenjörerna konstruerar broar som inte rasar ihop.

Typiskt elitistiska krav, säger supporten. Kunskapsarrogans. Och vad ska vi göra med könsrollerna? Kvinnor gillar inte att räkna. Försök få en kvinna att multiplicera fyrsiffriga tal i huvet och räkna upp resultatet baklänges. Dom är bättre på ägg.

Varför får jag inte hjälp med datorn? skriker jag.

Nu låter du arg igen, säger supporten. Om alla skäller blir jag deppad och det går ut över mina barn.

Jag skiter i dina barn, säger jag.

Vad har du emot mina barn?

Dom är säkert tjocka och fula och uppfödda på ostbågar, säger jag.

Vårt samtal har kommit till den punkt när förbannelserna tar slut och den stora och slöa likgiltigheten närmar sig. Han vill veta var jag befinner mig, om det kanske i alla fall är i köket. Han tror fortfarande att det är brödrosten som ryker.

Jag känner mig småaktig, säger jag. Jag skulle gärna vilja komma till dig med min dator men bussarna går bara ibland.

Du måste ta ställning till dig själv, säger supporten. Du måste hitta tillbaks. Det är bara du som kan förändra ditt liv. Så länge du skyller på Magic data support eller Bus Link sitter du fast.

Säger du det, säger jag.

Gå till doktorn, säger supporten.

Doktorn har stängt. Han är utbränd. Dessutom har hans fyrtio fots segelbåt gått i kvav.

Jag kan ställa datorn på gatan och skicka röksignaler, föreslår jag.

Gör det, säger han. Det här samtalet kostar 850 kronor plus moms. Vi skickar en räkning.

Tack, säger jag. Det var hyggligt.

Doktor Gormander