ÅSIKT

Hedervärt - men var är vår egen tid?

Teater: VITBLOMMA av Karin Boldeman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stadsteatern har fått ett tillägg. Dockteatern Långa Näsan har blivit en allvarlig Bryggan. Så allvarlig att fasorna av etnisk rensning skuggar scenen.

Det är monologstycket Vitblomma från 1979 som är åter i en version för sex röster. Pjäsen om vikten av att bland arier inte avvika för mycket åt mörka håll. Tiden är 1940-talet i Tyskland. Problemen emanerar ur de antijudiska lagar som skiktat samhället i ett vi-mot-dom. De hårt satta gränser bakom vilka ett förment herrefolk anser sig ha rätt att räkna bort andra.

I trängre mening handlar det om halvjudiska Hanna (Stenson) som ingift i en högtysk familj bävar för att dottern Daniela ( Robertson) ska börja visa judiska anlag och sålunda dra på familjen myndigheternas livsfarliga uppmärksamhet.

Som en färggrann dödsängel far genom detta spänningsfält en exotisk moster Klara ( Gorpe). Där sitter också anonyma svägerskorna Vera ( Johansson) och Elsa ( Johnson) stickande sin ödesväv. Alla till sista suck och klagan övervakade av en magnifik urmoder Frederika ( Boman).

Det är en angelägen pjäs. Särskilt i dag när muslimer ska bli de nya fienderna. När afrikanska invandrare dränks i sjön utanför Costa del Sol. När israeliskt härfolk utan protester får skjuta sönder och samman vad som kunde blivit Palestina.

Men här som i världen vanställs det goda uppsåtet. Högteatraliskt anförande. Halvgenomskinlig slöjdekor som ska antyda grekiskt ödesdrama. Och ett tilltal som inte är av denna världen (varför ska ödesfrågor låta som om de vägde 1 000 ton styck och alltså var omöjliga för oss att själva ta itu med?).

Det är denna Vitblomma. Allvarlig och bakåtseende och så lutheransk att aldrig nån muslim får plats i vår omtanke.

Jag har stor respekt för Boldemans önskan att ge form åt sina erfarenheter från Hitler-Tyskland. Jag mer än respekterar Iwa Bomans framspel av sin alltid underbara persona. Men ... Vitblomma är en ideologiskt hedervärd satsning som kanske positivt når fram till människor som nu har det ungefär som Boldeman hade det när judar i Tyskland var som palestinier i Israel i dag.

Men var (om inte ögat jämt ska titta inåt huvudet) är vår egen tid?

Teater

Mario Grut