ÅSIKT

Det förflutnas journalistik - mitt i nuet

Memoarer: Knut Ståhlberg – DET FÖRFLUTNAS STÄNDIGA NÄRVARO

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns i Knut Ståhlbergs sätt att skriva en ömhet som inte är påträngande. Man märker den knappt, så försynt är hans stil. Men så plötsligt blommar den ut för att omfatta Gud och allt.

Det är svårt att beskriva det där.

Jag tänker på hans berättelse kring Claire. Claire Morandat. Hon fanns med redan i Ståhlbergs första memoarbok, Storklockan i Paris, då hon och hennes man Yvon som helt unga, och per cykel, intar den strategiskt viktiga premiärministerbostaden Hôtel Matignon. Det är precis efter kriget, det unga paret cyklar fel, hon i sin blommiga klänning och han i kostym. De är inte från Paris, nämligen.

Vid den tiden hade Knut Ståhlberg kommit till Paris för att rapportera om allt det som låg på armlängds avstånd. Claire och Yvon blir hans vänner, och det är i sanning gripande att läsa om hur deras livs stora triumf vändes i nederlag. Claire som dekorerades för sina insatser av

Giscard d"Estaing vid Triumfbågen hade gått in i den stora ensamheten. Hon var inte längre med. Allt blev annorlunda. Människorna. Och politiken.

I början av Ståhlbergs nya bok, Det förflutnas ständiga närvaro, dyker hon upp igen, Claire. Det är efter en begravning på Père-Lachaise. Claire skulle ha hållit ett tal, men det blev inte av. Det är en sommardag, och ingen utom den dödes änka är sorgklädd. "Jag visste att det förflutna alltid var närvarande, att det är vad människor varit med om och vad de bär på, det outtalade och förborgade, som bestämmer det som sker", skriver Ståhlberg. "Det som aldrig blir sagt, det förflutna, det som är det viktiga. Det förflutnas journalistik, jag vet inte om den finns, men det kommer en dag när jag får lov att lära mig den."

Det är en början, och ett slut.

Det blir väl så med det förflutna, att om det är ständigt närvarande så är det också ständigt presens.

Efter tre memoarböcker avslutar nu Knut Ståhlberg sitt projekt. Det är hans Frankrike, det är hans värderingar.

Men, och det är viktigt, man behöver inte dela dem. Ståhlberg låter sig läsas. Och dem han skriver om - Picasso och Blaise Cendrars, Antoine de Saint-Exupéry och Modigliani och många, många fler - är personer med stark lyskraft.

Det räcker så gott.

Och det som jag skrev i början, om Knut Ståhlbergs ömhet, är sant. Den finns där, med ett stråk av vemod i botten.

Memoarer

Anders Paulrud