ÅSIKT

Jazz, poesi och svängande allvar

Teater och poesi av Daniela Kullman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Från bittida till sent klädde Radio Luxembourg på 50-talet Europas etervågor med jazz. En stor insats för den goda smaken.

Och så är de här igen! Väl inte hela stationen. Många nog ändå (på keyboard, gitarr, bas, och vibrafon) för jazz av bästa märke.

Bakerst på Scenarios trånga källarscen spelar de under pionröda sammetsdraperier som inte bestämt sig för om de vill markera farmorsvåning eller fransk bordell.

Men strax blir mönstren klarare. Mindre röda. Mer rosa åt det isiga hållet. När Daniela Kullman kör i gång sin rad småprat-och-poesi-och-skämt-och-allvar-feminismer.

Då uthängs och avkläds var hög förebild som tjejer kan ha haft. Remington Steel med sina coola osannolikheter. Den konstlade kärleksduon i Par i hjärter. Och minsann dyker inte också Fantomen upp i randiga kalsonger och med munnen full av skenmanligt tomsnack.

Det är förstås enkelt att pusta ljuset ur storheter som de här. Parodin finns liksom inbyggd i dem. Men Kullman är mer än bara en genomskådare.

Hon har humor och en hälsosam ironi som ställer henne på klokt avstånd från henne själv. Även när hon kokett vill ordna sina högklackade i symmetri på den plastbladade rörledning som djärvt ockuperar en del av scenen.

I övrigt sjunger hon med charmfull anspråkslöshet små rörande visor om att bli sedd och om kärlekens intimare nöjen.

n n Det hela gjort med osentimental klarsyn och stora doser gäcksam humor.

Och när den ska fyllas ut med mer svängande allvar? Är tid igen för coolt jimmande Radio Lxmbrg.

Så slutar en alltför kort kväll av intelligent underhållning.

Teater

Mario Grut