ÅSIKT

Döden bor i Västergötland

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ Som småbarnsförälder får man ta ställning till döden lika ofta som man blandar oboy till frukost. Vad händer när vi dör, pappa? Och så börjar man slingra sig om andar och änglar och att de kan se oss genom molngluggarna.

Nu har jag dessbättre fått en film som beskriver döden på ett underfundigt, lite släpigt, eftertänksamt sätt. Perfekt för Frida, 7 år, och en pappa som känner sig skeptisk till döden.

I Håkan Wennströms animation återvänder livet i döden. Människorna står visserligen som grågröna träd och tittar in på de levande när de dricker kaffe och skrattar. Men under drygt åtta minuter får man en injektion som varar flera dagar i fråga om vardaglig visdom. Rösten, färgerna, musiken, orden, klangerna bildar en enhet där inget tvingas ligga i för- eller bakgrunden. Rent animationstekniskt ger Wennströms idé om "att måla under kameran" en frihet som ligger mycket nära improvisationsmusik.

■ ■ "När vi dör kommer vi inte att bli änglar, ingen tror på det längre", läser Thomas Tidholm. Rösten fungerar som ett tryggt piano medan Jörgen Adolfssons vackra gitarrflageoletter och filmens psalmer och klockklanger ger rörelse framåt.

"Vi kommer att komma till ett annat land som liknar Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär", fortsätter Tidholm på sin typiska glesbygdssvenska. Nån har jobbat på en bilfirma hela livet och sålt Skoda. Nån har köpt en Saab för att han tyckte om ljudet. En annan har cyklat omkull och skrubbat näsan i gruset.

”Ja, tänk va' tokigt det kan bli med livet, säger vi till varandra. Fast å andra sidan intressant. Det liknar mest ett barnkalas. Och saften spiller vi ut på duken.”

film

Mikael Strömberg