ÅSIKT

Glappet

STINA HÖGKVIST ser en svensk serb och en österrikisk kines

1 av 2
Ovan: Dejan Antonijevic: "Very proud". Till höger: Jun Yang på Galleri Index.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På håll ser det inglasade A4-arket ut som vilket pizzabagarediplom som helst. Vid en närmare granskning ser man att det faktiskt är Dejan Antonijevics Bevis om svenskt medborgarskap som hänger på väggen. Beviset ges bara till statligt godkända invandrare och blir, sin goda vilja till trots, inget annat än ett certifierat tecken på utanförskap. Dejan Antonijevic kom till Sverige från Serbien för drygt tio år sedan och gick ut Konstfack i våras.

Hans konst kretsar ofta kring frågor om identitet, historisk legitimitet och nationella hierarkier. I Very proud ligger en uppförstorad bit av en 100-eurosedel i bakgrunden, med dess konturer av Europa och en romansk bro. Det intressanta med eurosedlarna är att alla återgivningar av arkitektur är fantasifoster - för att undvika att något land får för sig att just deras kulturskatter missgynnats. Över eurosedeln ligger en illustration från en jugoslavisk turistbroschyr från 1989: det land som existerade före kriget. Här finns symboler för olika religioner, kulturer och levnadssätt sida vid sida. Kriget har förvandlat bilden till historia, samtidigt som den lever kvar som en utopisk vision inför framtiden.

Det är svårt att inte dra paralleller till den pågående utställningen med den kinesisk-österrikiske konstnären Jun Yang på Galleri Index. Yang kom till Österrike från Kina som fyraåring, lärde sig snabbt språket och fungerade snart som föräldrarnas språkliga och kulturella översättare. Det är också språkets och tolkningars makt han ständigt återkommer till i sin konst. I videon Camouflage: Look like them, Talk like them utgår han från den paranoida misstänksamhet mot allt icke-västerländskt som spridit sig i den rika världen efter den 11 september. Den oskrivna regeln lyder: passar man inte in i den gängse samhällsmallen får man antingen stå ut med att behandlas som skyldig tills motsatsen bevisats, eller helt enkelt kamouflera sig genom att dra på sig det lokala samhällets kostymer.

Dejan Antonijevic och Jun Yang lever i ett glapp mellan två kulturer, känner att de inte riktigt hör hemma någonstans. Med dubbla pass kan de visserligen resa friare, men får samtidigt stå ut med att tolkningarna av dem och deras konst sällan frigörs från deras etniska bakgrund. Utställningarna visar att omgivningen verkar mer förvirrad än vad konstnärerna själva är. För vilket fack ska de egentligen placeras i ? Vilket prefix ska de tilldelas? Det är nämligen bara i den postmodernistiska kurslitteraturen som världen decentraliserats och hierarkierna brutits ner. Här hemma är allt lika uppfuckat som vanligt och det känns minst sagt relevant att de här problemen blir belysta i en konstvärld som är så socialt snedrekryterad som den svenska. Gå och se!

Konst

Stina Högkvist