ÅSIKT

Hemskt att vara barn, och...

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
David Vikgren.
Foto: CATO LEIN
David Vikgren.

Mitt i David Vikgrens första bok För en framtida antropologisk forskning finns en dikt vars kraftfält liksom vecklar ut sig i alla riktningar och lyfter hela samlingen. Eftermiddag på kommunalt badhus heter den. I dikten betraktas "En far, en lärare, en idiot" som står med ryggen till och tvättar sitt kön i en bastu. "Kroppen är graciös, accelererad som i ett hopp, böjd framåt [likt schimpanser där denna underkastelsegest - att krypa ihop på knä och skylta med anus - är ett uttryck för en hierarkisk ordning]." Jaget är en pojke, vars blick på den andre är kyligt exakt, men också blind av "denna vita ilska". Pojkens händer "tävlar om vilken som fortast kan täppa till munnen".

I scenen från badhuset finns hela den vardagliga utsattheten hos ett barn som inte kan välja vad han ser, eller värja sig inför världen. Dikten slutar i ett tystat skrik, det skrik man inte skriker när man minns sin barndom, och inte ens skrek som barn. "Jag lärde mig tiga på två språk", skriver Vikgren.

För en framtida antropologisk forskning handlar mycket om blickar och återblickar. Läsaren får i snygga bilder möta en pojke, en tid, ett norrländskt landskap. Pojkens blick på mannen/fadern är den mest brännande. Vikgren fångar all den längtan och förtvivlan som finns i att betrakta honom vars avbild man befarar att man är skapad till, han som blockerar det utrymme man själv, med eller mot sin vilja, kanske måste inta en dag. Fadern är bortvänd, och allt överskuggande. "En dag slår jag sönder dig, far" står det i en dikt.

David Vikgren är inte ute efter att ta det svenska språket till den djupa ändan av bassängen, snarare efter att använda det för att skildra skeenden och känslor. Det senare gör han skickligt. För en framtida antropologisk forskning gestaltar både förskräckelsen över att man faktiskt har genomlidit en uppväxt och sorgen över att den är över. Det är hemskt att vara barn och det är hemskt att inte längre vara barn.

Lyrik

Jenny Tunedal