ÅSIKT

In på läsarens bara ben

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om jag i Slavenka Drakulics roman Rädslan i kroppen skulle försöka gripa efter en meningskonstellation för att utforska hur nära denna bok kan komma mig, skulle jag välja följande meningar: "Rädslan kan inte uttalas. Sjukdomen kan inte uttalas. Ensamheten är en stelnad konstant som passerar genom mitten". Att kommunicera sin rädsla är vad Rädslan i kroppen i förstone handlar om. Sjukdomens, dödens, nederlagets, ensamhetens rädsla: vittrandet, förfallet, bortom gemenskaper.

Ramhandlingen är enkel: en kroatisk kvinna erbjuds efter flera års dialysbehandling en ny njure vid ett sjukhus i Boston. Operationen avlöper väl, och hennes kropp börjar fungera med den nya njuren. En lyckad operation är detsamma som ett nytt liv. Att efter år under vilka hoppet disciplinerats och livet liksom framandats på nåder - återigen försöka våga börja hoppas. Närma sig de livs levandes skara. Det är svårt. Och våndan, innan huvudpersonen vet om hon ska dö eller leva (om hon kan våga börja hoppas) ligger som en kall, blöt trasa mellan sidorna i Drakulics berättelse.

Rädslan i kroppen kommunicerar, med plågsam tydlighet den sjukas förutsättningar. Den sjukas paradoxala (tryggt och livsfarligt samtidigt) livsarrangemang:

"Jag kunde inte välja. Varannan morgon klockan fem gick jag på dialysbehandling på sjukhuset på Östra 71:a gatan. Jag hade aldrig ens tänkt på det - på möjligheten att inte gå dit. De friska har ett val. För de sjuka är livet enkelt, som för fångar eller soldater. Det finns regler som inte längre är regler, eftersom att överträda dem endast har en innebörd. I början är det ofrihet - och sedan helt enkelt visshet."

Det är svårt att läsa Drakulics roman. En plågad och märkbart dödlig kropp vrider sig mellan dialysslangar och stygn. Det pulserar blod och saltlösningar. Och hoppet, som ju måste finnas någonstans i livsköttet, har svaga, trötta vingar. Fast kanske är ändå hoppet svårast av allt. Att vidröras av den sjukas livshungrande händer. Att se hungern hos någon vars kroppsliga existens är så skör, blottad, osäker. Nära döden, maskarna, jorden. Med precision visar Drakulic upp den sjukas kropp som i en narrspegel - i den spegeln ser vi oss själva: hur vi kunde sett ut, hur vi kan eller ska komma att se ut. I spegeln ser vi också hur bräcklig livstråden är, hur lätt den brister.

Jag kan inte skriva att Rädslan i kroppen trots allt är en roman som visar livskamp och en obändig livstro eller livsönskan. Därtill är den alldeles för rädd, gripen av skräck - en paralyserande rädsla för döden. Vad jag kan skriva är, att romanen gestaltar (in på läsarens bara ben) överlevandets reflexer: livet, på en nedanförmänsklig nivå, när människan passerat hjältemodets och godhetens stationer, och biter sig fast i allt som passerar för att inte falla av. När man är så rädd att det omedelbara nuet hugger in mellan revbenen. När man griper efter föremål i rummet, för att känna att man finns.

Roman

Hanna Hallgren