ÅSIKT

Män kan också gråta

1 av 2
Niklas Björling Rygert.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Genom att spela Francis Poulencs monologopera La Voix humaine (Den mänskliga rösten) i två versioner, där originalets sopranroll i variationen framförs av en tenor, vill Teater Travers undersöka manligt och kvinnligt. Som projekt är detta mer politiskt korrekt än intressant, och det av en rad skäl.

Operakonsten har alltid varit queer. Kastrater, byxroller och en rad berömda könsöverskridande scener i operalitteraturen undersöker och kritiserar den så kallade naturliga kopplingen mellan röst och kropp. Det är inte konstigt att homosexuella gärna söker sig till operan, en plats där samhällets konventioner och dess heterosexuella familjehistorier ersätts av mer slagkraftiga (och högljudda) alternativ. Med högs-ta möjliga uttryck omkullkastas vaniljsamhällets vardagliga recitativ av röster som vägrar att acceptera kroppens fängelse.

Poulencs monologopera, eller andi-duett som den har kallats, vill visa upp ett känsloregister befriat från retorik. Naken och oförställd genomlider kvinnan ett antal känslor i sitt samtal med sin älskade. Att detta sker just i ett telefonsamtal ger extra tyngd åt berättelsen. En stum röst utan kropp, ja, det är väl ett slags operans negativa pendang.

Den fråga Teater Travers vill ställa om huruvida manligt och kvinnligt skiljer sig, besvaras redan av regin. Mannen är mer självupptagen, släpper ofta luren och sjunger utan att lyssna. Kvinnan lyssnar, håller luren tätt intill örat nästan ända till slutet. Mannen har vissa aggressiva tendenser, kvinnan tar hellre till tårar. Det hade nog varit mer intressant om man låtit operan delas av en sopran och en tenor, utan att därför upphäva monologformen.

Ingen skugga skall dock falla över sopranen Ingela Bohlin. Hennes intensiva och konturskarpa röst slår ut tenoren Niklas Björling Rygert; hans tenor är väl samlad, men mycket på grund av det ofrånkomliga faktum att operan är skriven för en sopran, blir hans insats en smula sträv.

Så vad betyder då allt detta? Att manliga och kvinnliga känslouttryck något skiljer sig? Att också män kan gråta? Att en sopran sjunger en sopranroll bättre än en tenor? Allt detta hade vi nog redan anat.

Opera

Claes Wahlin