ÅSIKT

Livets leda och själens sorg

Claes Wahlin ser en mörk Tjechov med ömkliga män

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter att ha sett premiären på Thommy Berggrens iscensättning av Tjechovs Morbror Vanja undrar jag inte längre över det två gånger framflyttade premiärdatumet. Sven-Bertil Taube och Göran Ragnerstam, som av sjukdom tvingades avbryta repetitionerna, måste helt enkelt ha smittats av uppsättningen, drabbade av det som en gång kallades akedia, den stora livsledan.

Den speltradition som föredragit en melankolisk men försonande Tjechov är väl numera i det närmaste dödförklarad, om än inte gravsatt. Berggren påskyndar ritualen genom att med denna Morbror Vanja slå en rejäl och vacker spik i kistan. Möjligen har dramatiker som Jon Fosse eller Lars Noréns senare stycken framkallat ett nytt slags uppmärksamhet på Tjechovs dramatik, som har lett till att denna inte längre ses genom den idealiserade humanismen immiga glasögon.

På Klarascenen är allt slitet: huset, möblerna, kläderna, människorna. Jelena, Serebrjakovs unga hustru, är den enda som passar illa i denna svala skärseld; ständigt uppenbarar hon sig i nya kreationer, som om alla klädbyten är ett slags träning inför byte av vistelseort.

Tonläget är nedskruvat, dialogen strävar efter en naturlighet som undviker allt som kan erinra om deklamationer eller teatraliska utspel. Tillsammans med ett för förra sekelskiftet naturligt ljus möter vi scener som spelas i realtid, långa och många pauser, stora avstånd mellan människorna och det slags inåtvända depressiva tillstånd som uppstår av ett påtvingat hänsynstagande till omgivningen.

Det är en trött lek rollfigurerna upprepar, dag efter dag har man sökt skämta eller supa bort besvikelserna, kvar finns bara operamusiken, substitutet för de kvinnoberoende männens inställda och förkvävda känslor.

I detta ödsliga, trånga hus belamrat med porträtt av husets herre vandrar en imponerande Anders Ahlbom Rosendahl som Vanja, retlig och skadad in i själen ser han sitt sista och enda hopp Jelena försvinna, först i armarna på Astrov, sedan i vagnen bort med sin man.

Peter Andersson fyller sin Astrov ända ut i fingertopparna, intensivt närvarande och samtidigt bräcklig blir han ett tungt bevis på att ingen (man) i detta spel går fri från olyckan. Sten Ljunggren gör en återhållsam Serebrjakov, ointresserad av sina närmastes själsplågor lägger han desto mer tid på sin gikt och det hundratalet medicinflaskor som kräver husets största bord.

För Regina Lund (Jelena) som Lina Englund (Sonja) ter sig texten en smula främmande. Om Englund vartefter trevar i rätt riktning, så tycks Lund lägga ned all sin energi på artikulationen. För Inga Landgré däremot, bereder Marina inga svårigheter; hemtamt och med ålderns rätt har hon liksom Åke Lundqvists Telegin vant sig vid tristessen och kan blott söka lägga bomull på de ömkliga och vingklippta männens sår.

Munter är denna Tjechov inte, men vacker som ett rekviem.

Teater

Claes Wahlin