ÅSIKT

Löven faller, döden ropar

CLAES WAHLIN ser Fosses pjäs ta struptag på Malmö

Roland Hedlund, Kerstin Andersson och Håkan Paaske i "Dröm om hösten".
Foto: ANDERS MATTSSON
Roland Hedlund, Kerstin Andersson och Håkan Paaske i "Dröm om hösten".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Kvinnan föder grensle över en grav", har visst Samuel Beckett skrivit någonstans. Jon Fosses dramatik skildrar den korta resa vi kallar livet med denna beskrivning akut närvarande. Dröm om hösten, som hade Sverigepremiär på Dramaten i Stefan Larssons regi i början av året, är en av Fosses starkaste pjäser. En man och en kvinna möts på en kyrkogård, strax dyker mannens föräldrar upp. Farmodern ska begravas. Man pratar, så där som man gör innan en högtidlig ceremoni. Minnen berättas och en och annan besvikelse luftas.

På Intiman i Malmö knastrar gruset under fötterna, de anonyma gravstenarna lutar och gräset är täckt av höstlöv. Ständigt är det någon eller något som kallar: "Vi måste gå nu", "Kom någon gång då". Vartefter visar sig de prosaiska samtalen handla om något annat. Tiden komprimeras, paret som nyss möttes har strax levt ett helt liv samman, farmoderns begravning övergår i faderns, som i sin tur övergår i mannens jordfästning, och barnbarnet, ja, det har redan dött. Den som ständigt ropar är ingen annan än döden.

Styrkan i Thomas Müllers uppmärksamma iscensättning är ensemblens vägran att tro sig tala om något annat än det som sägs. Kristina Kamnert Sunesons mor som leende uttalar sina giftigheter alldeles oskyldigt, barnsligt ovetande om hur illa hon gör mannen, som spelas förnämligt av Håkan Paaske. Dessa två skådespelare tillför en redan utmärkt ensemble något extra, väl värda mer nyanserade hyllningar än som här ryms.

Det är under de prosaiska replikernas korta färd ut i salongen som orden förvandlas och blir till metafysik. Liksom i Fosses roman Morgon och kväll (vars värld denna pjäs delar) är det den gnostiska dimensionen, det synligt osynliga, som förklarar hur så enkla ord kan ges så mörka ekon.

Rollfigurerna befinner sig i dödens väntrum, kyrkogården är helt enkelt livsrummet enligt Fosse. Kanske var det just där, på parksoffan mellan gravstenarna som vi en gång koncipierades. Vår tillvaro utanför kyrkogårdsmurarna är så obetydligt påtaglig att pjäsen aldrig hinner dit. Livet är en ljusstrimma i ett kompakt mörker, men ett mörker som har ett annat slags lyskraft. Som sagt så sant: "Kvinnan föder grensle över en grav."

Teater

Claes Wahlin