ÅSIKT

Konsten att köpa ett soffbord

Dagens GORMANDER

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det här är äkta ekfaner, säger försäljaren, och jag känner en ny vind blåsa genom håret. Jag har aldrig ägt ett soffbord i äkta ekfaner.

Man vill ju inte gärna köpa på Ikea, säger jag. Det är alltid en skruv som fattas.

Försäljaren fyrar av ett blött leende. Han ser inte helt frisk ut.

En dag ringer han och säger att soffbordet har kommit och att jag kan hämta det på lastkajen. När jag kommer hem fattas alla beslagen.

Det ordnar vi, säger försäljaren i telefon. Jag ska genast kontakta fabriken.

Inte hela världen, tänker jag. Det tar tid att bli kund. Livet är en rulltrappa på NK. Efter hundra Sköna Hem med psykedeliska köksöar, löseld och adelsmän som slagit sig ner på italienska lantgods har jag äntligen vågat ta steget att bli del av den kundmassa som utlovas existentiell valfrihet.

Så ligger friheten äntligen där, förborgad i tingen.

När jag tittar närmare på soffbordet är det ett märke på ytan, en kvadratmeter stor missfärgning mot vilken underhyllan har legat i paketet.

Jag far in till Södermalm med bordet och börjar känna mig som en ledare i Dagens Nyheter, en av de dagliga pläderingarna för marknadens stachanoviter som trots alla motgångar bedriver hjältemodig konsumtion. Det är offerviljan som räknas.

Titta, en stor ring på bordet, säger jag.

Det är bara naturligt, säger försäljaren.

Men ytan är ju skadad.

Bordet är inte skadat, säger försäljaren medan vi gemensamt stirrar på den missfärgade ytan. Ytan har en mindre fläck. Men den kommer att blomma.

Ett bord kan väl inte blomma?

Det heter så. Ytan mognar och blommar. Då försvinner fläcken. Den växer bort.

Växer fläcken, undrar jag och blir lite nervös, för i affären samlas det folk runt oss.

Det är som med blåsljud i hjärtat på barn, säger försäljaren. De brukar också växa bort.

Jag hade blåsljud, säger jag.

Inte jag, säger försäljaren och grimaserar över någon plötslig, inre smärta.

Han ser verkligen ganska dålig ut och plötsligt märker jag att det bara är med största ansträngning han lyckas hålla sig på benen. Höjer jag rösten kommer han att falla bland de extrapriser där döden aldrig existerat. Här är döden räntefri om man dör före jul.

Det är trist med blåsljud, säger jag. Fast ibland är det bra. Som när man ska få ut den sista skvätten vin ur kartongen. Man vänder på kartongen och blåser upp innanmätet som en ballong. Då rinner det sista ut.

Man får inte ställa saker på bordet i början, säger försäljaren.

Men jag vill kunna ställa saker på bordet.

Det gäller bara de första två månaderna, svarar han. Sen har bordet blommat ut.

Vad ska man med ett bord som man inte får ställa saker på? undrar jag.

Det handlar bara om tunga saker, svarar han. Ljusstakar till exempel.

Så en diktsamling går bra?

Visst, säger han. Om bordet inte har blommat färdigt om två månader kan du reklamera det. Under tiden kan du ju ha svag belysning i rummet så märks inte fläcken. Tänk på att det är äkta ekfaner.

Tack, säger jag. Jag ska tänka på det.

Fotnot: Stachanoviter, en av Stalin igångsatt rörelse efter den sovjetiske hjältearbetaren Aleksej Stachanov (1906–77) som genom att bryta tolv ton kol per natt överträffade plannormen 1935.

Doktor Gormander