ÅSIKT

Tricksen fungerar – efter 2000 år

GÖRAN HÄGG får en lektion i retorik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Teckning: TULLIO PERICOLI

Retoriken, konsten att påverka grupper av människor med det talade ordet, är närmast en experimentell vetenskap. Den enda som humanisterna skapat. Men nästan alla väsentliga rön gjordes redan i antiken. Exakt samma tricks som en gång fungerade på Forum i Rom kan användas i moderna talarstolar och tv-soffor. Medan maskintekniken tagit väldiga steg har människohjärnan som retoriken arbetar med inte förändrats.

Det grundläggande verket i ämnet skrevs således av Marcus Fabius Quintilianus (ca 35-96 e Kr). Han var född i Spanien och verkade som advokat, innan han öppnade talarskola i Rom och blev privatlärare åt medlemmar av kejsarfamiljen. Hans Institutio oratoria är också en viktig källa till kunskap om antikens syn på uppfostran och utbildning.

Men Quintilianus är inte lätt att utnyttja för nutida talare. Det beror inte bara på latinet och verkets väldiga omfång. Dels innehåller de tolv böckerna mycket ren juridik, som dessutom är helt inaktuell. Dels ägnas stort utrymme åt att diskutera vad olika grepp rätteligen bör kallas - ett utslag av dåtidens filosofiska uppfattning att ord och begrepp har ett eget liv bortom den synliga verkligheten.

Men svårlästheten är förstås inte alldeles dålig för oss som i handboksform försöker vaska fram guldkornen ur textmassan, anpassa dem och sälja vidare till moderna användare.

För den som snabbt vill skaffa sig en uppfattning om hur gamle Marcus Fabius själv låter har dock Bengt Ellenberger nu översatt och utgivit ett urval kallat Den fulländade talaren. Mest är det kulturhistoria. Vi får mycket av synpunkterna på uppfostran. Likaså språkhistoriska avsnitt. Liksom en litteraturhistoriskt viktig uppräkning av goda diktare att lära av.

Av själva retoriken får vi ändå relativt utförliga prov ur fjärde och sjätte bokens avsnitt om talets inledning och avslutning. Här finns det för blyga svens-kar trevliga tipset att väcka publikens sympati genom att verka svag och rädd. Tvärtemot den gåpåiga amerikanska stil som managementkonsulter lär ut! "Ofta råkar självförtroendet ut för att betraktas som förmätenhet."

Om vi inleder med att improviserat anknyta till något föregående talare sagt verkar resten av talet, som vi förstås utarbetat i förväg, lika spontant, vilket skapar tilltro.

I avslutningen vädjar vi till känslor. Men: "Denna vädjan om medömkan får dock aldrig bli lång - det är inte utan skäl det heter att ingenting torkar fortare än tårar."

En konstighet med Quintilianus är att han mitt i all sin förslagenhet ibland verkar så naiv. Han hävdar att en god talare också måste vara en god människa. Det är förstås lika absurt som att påstå att man måste vara snäll för att bli snickare. Jesus var en lysande talare. Men även Hitler.

Enligt Quintilianus måste man dock vara fri från laster och ha höga syften för att lyckas: "Ingen som inte är en rättskaffens man kommer att bli någon talare."

Detta från en person som redan i de översatta avsnitten rekommenderar smicker och lögner. Och vars arbete i övrigt vimlar av tips om hur man börjar ett tal i "skamliga fall", hur man får små saker att verka större, hur man låtsas vara driven av höga ideal eller överfallen av starka känslor eller hur man tvärtom skojar bort allvarliga saker. Hur man kort sagt förbättrar oddsen till sin förmån. I "hedervärt" eller "skamligt" syfte.

Översättaren tycks dock ta Quintilianus deklarationer om retorikens höga moral på fullt allvar.

Men kan Quintilianus verkligen ha varit en sån dumbom att han trodde att effekten av de tricks han lärde ut i själva verket berodde på hans egen godhet? Är inte den hycklande moralen tvärtom ännu ett utslag av hans egna, retoriska metoder? Man ska verka god för att väcka publikens välvilja.

Moralkakorna finns i jätteverkets inledning och avslutning. Ungefär som när ett modernt storföretag ska locka investerare med sin miljömedvetenhet. Till Quintilianus kan vi tryggt skicka våra barn för att utbildas! Hans metoder gör oss inte bara till vinnare. Vi är moraliskt bra samtidigt!

Mycket riktigt har hans handbok kommit att bevaras i fler manuskript än något jämförbart verk. Den har kunnat accepteras av kejsare och kristna präster, Luther och latinlektorer, trots det moraliskt tveksamma innehållet.

Ett mått så gott som något på att tricksen fungerar. Även efter tvåtusen år.

Retorik

Göran Hägg