Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

... och vart är den här presidenten på väg?

Charlie Sheen som president Josiah Bartlet i   Charlie Sheen som president Josiah Bartlet i "Vita huset". SVT1 22.10 i kväll.

    När tv-serien Vita huset drog i gång hösten 1999 sågs president Josiah Bartlet ( Martin Sheen) av många amerikanska tittare som en idealiserad och skandalbefriad version av Bill Clinton. Och när Bush valdes till president framstod seriens liberala Vita huset som ett alternativ till verklighetens republikanska.

Nu rapporterar The New York Times att höstens första avsnitt av Vita huset - visas i Sverige nästa år - har tappat både tittare (minus 20 procent) samt språklig och konstnärlig skärpa.

 

    Och vart är serien på väg, politiskt? Vad händer med en tv-serie som lägger sig nära makten - när makten, som nu i USA, laddar upp för ett krig?

Den 11 september och valet av Bush tycks ha påverkat serien i mer konservativ riktning. President Bartlet har börjat "tala som Bush", fast han fortfarande "går som Clinton". I ett middagstal i seriens Vita huset använder han Bushs favoritord "evil" (ondska).

Under Bush har verklighetens Vita huset blivit tråkigare och mindre dramatiskt än på Clintons tid. Det kan tänkas färga av sig på intresset för tv-serien. Dessutom kommer den nuvarande amerikanska presidenten ur ett högeretablissemang som ideologiskt är långt mera fastlåst och förutsägbart än den pragmatiska populism som känntecknade hans föregångare och som har blivit seriens berättarprincip. Ju mer ideologi, desto sämre berättelser.

 

    Vita huset är ett barn av Clintoneran, som var allt annat än ideologiskt konsekvent och som lånade ur högerns såväl som väns-terns retorik för att få igenom sina frågor. Under seriens första år ledde en viktig dramaturgisk båge fram till avsnittet Let Bartlet be Bartlet!. Alla försök från stabens sida att med taktiska och konventionella medel höja presidentens popularitet hade misslyckats. Den enda strategi som återstod var att "låta Bartlet vara Bartlet".

 

    Återblickar - ett av de berättargrepp serien använder mästerligt! - visade att det som lockade staben att lämna lukrativa jobb för att ansluta sig till den obskyre guvernören Josiah Bartlets presidentkampanj var just hans mod att ta beslut förankrade i moraliska överväganden bortom konventionell partitaktik.

Det handlade om moral, det mest spänningsskapande elementet i Vita huset. När den moraliska kärnan i politiken bärs upp av rollfigurerna som personer, främst då av presidenten själv, blir serien verkligen dramatisk. I Vita huset är det presidenten ensam som till slut bestämmer om han ska benåda en dödsdömd, kräva vapenkontroll, bomba eller invadera andra länder.

 

    Ur rent dramaturgisk synvinkel är Bartlets rätt att själv ta beslut oslagbar - det bäddar för det oväntade. Varken Bush eller politiker i Sverige eller Europa har den friheten. De måste förhålla sig till en tradition eller ett politiskt program som gör besluten långt mera förutsägbara.

Många politiker skulle nog vilja framstå som Bartlet, röra sig i en moralisk dimension, befriad från snäva partitaktiska och ideologiska hänsyn. Den som kommit närmast i den där kombinationen av maktspel och moral är nog Tony Blair, en mästare i konsten att ersätta politiska bestämningar med personliga ställningstaganden. Han kan marschera bredvid Bush och samtidigt framstå som något av ett hopp för vänstern.

Frågan är om Bartlet också klarar det.

Tove Ellefsen Lysander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet