ÅSIKT

Borde jag ha läst Bibeln först?

STINA HÖGKVIST ser Wallinger rikta blicken mot himlen

1 av 2
"Threshold to the Kingdom".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mark Wallinger är en av de brittiska konstnärer som fått beteckningen yBa (young British artists), lanserad för tio år sedan av samlaren och reklammannen Charles Saatchi, av vissa betraktad som en kallhamrad krämare som byggde upp ett konservativt konstmonopol.

I efterhand har yBa-konsten anklagats för att vara ytlig, sensationell och anpassad efter Saatchis egen smak. Men alla konstnärer i hans stall dansade inte efter hans pipa - bland dem Mark Wallinger, som i sin konst kritiserat såväl kapitalismen som det brittiska klassamhället.

Han representerade Storbritannien på Venedigbiennalen 2001 och gör nu, på Tensta konsthall, sin första soloutställning i Sverige.

Promised Land innehåller tre verk, som tillsammans bildar en stor installation. I slutet av en mörk gång projiceras Via Dolorosa, från en film om Kristi passionsvand-ring. En svart fyrkant som leder tankarna till censur, men maskningen är inte heltäckande, lämnar en smal bildremsa i marginalen. Wallinger vill konfrontera oss med våra kunskaper: vare sig man är troende eller inte kan man berättelsen och alla vet att Jesus inte kommer att klara sig den här gången heller.

I samma korridor finns Worldview 01.10.02: sex tv-monitorer, inbyggda bakom rummets långväggar. Ett cirkelformat hål framför varje skärm lämnar ett begränsat synfält. En glimt av en kalasjnikov i ena monitorn och konturerna av Tony Blairs läppar i en annan ... detta är inspelningar från olika nyhetskanaler som med Jesusfilmen skapar en kakafoni: "weaponinspectors, objections, Jesus is rigtheous". Resten drunknar i ett symboliskt medialt brus. De utsågade titthålen blir en bild för den inskränkta (oftast engelskspråkiga) verklighetssyn som internationella nyhetsmedier förmedlar - eller för tittarnas informationsmättnad. När man fått nog av eländet på CNN zappar man över till Ricki Lake.

I Threshold to the Kingdom får vi se resenärer som anländer till en flygplats. Deras entré återges i slowmotion, till sakral musik. Wallinger beskriver det som att "vår förflyttning från luftsfären till marksfären på en internationell flygplats kan liknas vid processen från Bekännelse till Frälsning".

Jaha? Innan jag läste hans förklaring såg jag verket som en kommentar till flygplatsen som ett ingenmansland för drömmar och förväntningar, kontroll och gränser. Den där religiösa övertonen gör mig förvirrad. Kanske skulle min upplevelse blivit annorlunda om jag läst Bibeln eller konfirmerat mig innan jag åkte ut till Tensta. Men spelar det egentligen någon roll vad konstnären haft för intentioner om jag ändå haft behållning av verket?

Konst

Stina Högkvist