ÅSIKT

Publiken slutar andas!

Mikael Strömberg hör finsk postmodernism göra succé

1 av 2
Kaija Saariaho.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Var får de kraften ifrån? Från saunan, avrivningen? Ett snabbt överslag visar att varje finsk medborgare är innehavare av en tredjedels bastu. Och så har de sisun. Och sjöarna. I Finland finns det 188 000 sjöar, alltså en sjö per 25 invånare! Och skogen. Inget annat land i världen har så mycket skog i förhållande till den totala markarealen. Naturligtvis präglar detta även tonsättare och människor med akademisk examen.

Nu står Finland i fokus på Tonsättarfestivalen i Konserthuset, med två av landets mest internationellt kända tonsättare: Kaija Saariaho (född 1952) och Magnus Lindberg (född 1958). Två intellektuella i den finska formgivartradition som vill få oss att öppna öronen. Korvat auki (Öppna öronen) kallades också deras studentförening på Sibeliusakademien under 70-talet som tog strid mot den finska skinnmössemusiken i ekot av Kalevala.

Trots att de sitter på ett café i Paris är de urbana skogsmänniskor och kringströvare i själen. Saariaho bor på gångavstånd från Centre Pompidou och Lindberg tycks oftare uppehålla sig på IRCAM (under Pompidou). Men det är i trakterna av Järvenpää de letar.

Det är ett arv som omöjligen går att tvätta bort i byken av det moderna, kulturella spetslandet Finland. Tero-Pekka Henell som skriver i programboken vill kalla sina konstnärer för galna. Nej, säg tappra istället. Saariaho på sitt långsamma, strukturerade sätt. Och Lindberg med sina energiska bisatser som viner genom luften.

Kaija Saariahos intill utmaning komplexa musik får i rätt sammanhang, till exempel med Esa-Pekka Salonen eller Avanti-ensemblen, en säregen öppenhet. Hennes stycken hänger ofta ihop som syskon. Trots att de är fristående kan de bilda ett par där ett kristalliskt stycke, som i festivalens inledande Du cristal, står för klassisk symmetri. Ett annat stycke kan bygga på en rökig flyktighet som gör musiken helt oförutsägbar och bär i väg vart som helst, som i det längtansfulla, kärlekstörstande Cing reflets de I"Amour de loin för sopran, baryton och orkester, framsprungen ur hennes första opera I"Amour de loin.

Hennes From the Grammar of Dreams är vacker: till formen ett antikt grekiskt drama där musiker och sångare svävar värdigt in och ut genom de drömska klangerna. Rummet färgas av ett elektroniska soundscape som mystifierar. Ljuset, ljudet, speglarna, kläderna, handrörelserna, allt är komponerat i minsta detalj. Det här är en visualiserad konsert i absolut världsklass. Publiken slutar andas och hosta under en hel timme och tio minuter.

I Magnus Lindbergs orkestermusik finns något maxat visuellt som får mig att tänka på en äventyrsfilm från 40-talet: ont mot gott, murar sig faller, massor av statister! Från den mörkaste trossbottnen till det ljusaste, viktlösa. Å ena sidan är det matematik i den högre skolan, hastiga tempobyten och polyrytmiska excesser. Å andra sidan hör man aldrig konstruktionen eftersom Lindberg är ett proffs på att dölja byggnadsverkens bärande element. Ta Aura "In memoriam Witold Lutoslawski", som på fredagskvällen lyfte taket med Norrköpings Symfoniorkester och dirigenten Lü Jia. Under 40 minuter håller Lindberg orkestern i ett järngrepp. Men stadgan i musiken utesluter inte känslan av fritt rusande solister; det är en fysisk prestation jämförbar med friidrottens 5 000 meter hinder. Pulsen stiger, ljudnivån stiger, snart slungas rivningskulan från Fellinis film Orkesterrepetitionen rakt genom Konserthusets väggar.

Efter genombrottet med det massiva, monumentala och sammanstötande stycket Kraft från 1985 har det hänt åtskilligt med Lindbergs musik. Man kan säga att etoset har slipats. Numera låter det inte bara "modern musik" utan formulerar en storskalig akustisk teater med tydligare rötter i traditionen: Jean Sibelius, Carl Nielsen, till och med Wilhelm Stenhammar.

Cantigas är ett slags triumfatorisk invigningsmusik som drar åt dur, med skimrande ytor och rödblåglödande bleckblås. 300 våningar ljudstaplar rätt upp i himlen. Så i Stroke lever cellon farligt, det är också det instrument som ligger allra närmast människorösten, fylld av artikulationer och undermeningar. Feria (spelas torsdag) är tonpoesi skruvad i dubbel hastighet. I Joy baxar Lindberg stora ljudblock och ställer dem på spets mot mjuka, intima ljud, utomhusmusik ställs mot inomhusmusik. På en högre (strängteoretisk) nivå låter det som två parallellt snurrande universum. Och vid åtminstone ett tillfälle låter det som om han skrivit musik till Saltkråkans Tjorven och Båtsman, där de hoppar sorglöst i den åländska skärgården; stycket Quintetto dell"estate.

Efter några dagars umgänge med Saariaho och Lindberg slår det mig hur mycket deras musik - på skilda sätt - bygger på designade element. Saariaho är landskapsarkitekten som arbetar med enkla, strama men komplexa allegorier för snö, aska, vatten rök, dimma. Lindbergs design rör mera de musikaliska gester som byggs med hjälp av bärande bågar och valv och aerodynamiska former. Lindberg gillar fart, musiken är en Ferrari av senaste modell med gasen i botten.

Där Saariaho ägnar sig åt drömmar, är Lindberg nästan besatt av det dokumentära ljudet. Hur låter en cello? Hur hårt kan jag pressa den? Där hon söker klangligheter, söker han klangenergi. Där hon vill vara rörande och berörande, vill han vara rörlig.

Snyggt och elegant. Psykiskt och fysiskt. En sorts ädel postmodernism som släppt i fogarna och, ja faktiskt, blivit publik.

Musik

Mikael Strömberg