ÅSIKT

Fusk med patiensen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Dag Solstad har i sin nya roman gett sig i kast med en utmaning utöver det vanliga: att skildra en genomgrå, oansenlig människa som lägger ned hela sin kraft på att inte synas.

Skälet är vissa pinsamheter från barndomen som ibland kan få honom att stanna upp, sätta handen för munnen och utbrista "nej! nej!" till omgivningens oförställda häpnad. En ovana han dock tycks lägga av med så småningom.

I 30-årsåldern fattar han äntligen ett beslut att få styrsel på sitt liv: han utbildar sig till bibliotekarie och hamnar i den lilla industristaden Notodden, på sätt och vis lika oansenlig som han själv.

T. Singer (förnamnet får vi aldrig veta) vill vara en skuggvarelse som följer andra och det han kallar sin plikt, men utan lust eller intresse att sätta sitt bomärke någonstans. Detta liv i anonymitet bryts tillfälligt när han träffar keramikern Merete. Deras liv ihop kommer att präglas av Singers undflyende mentalitet, men innan det hinner gå till skilsmässa omkommer hon i en bilolycka. Singer tar hand om Meretes lilla dotter Isabella, inte av lust men av pliktkänsla, trots att hennes släkt erbjuder sig. Han finns vid hennes sida och försöker vara henne till lags ända in i vuxenlivet, i en sorts närvaro utan uppvisad närvarokänsla.

Man behöver inte läsa många sidor i Solstads roman för att i Singer igenkänna en släkting till personer i Per Gunnar Evanders romaner. Också här finns hämningen och knutenheten, det tvångsmässiga beteendet, tendensen till paranoia, diverse idiosynkrasier.

Men Evander får liv i sina gestalter, inte minst genom motsättningen mellan inre och yttre liv. Det sker det inte på samma sätt här. Mitt i den förföriskt flytande prosan, där berättelsen kan ta högst oväntade vändningar, känns det som att Solstad ibland fuskar med karaktären Singer. För att uppnå maximal effekt i gestaltningen av en träbocksaktig karaktär slinker han snabbt över det som ändå måste innebära en åtminstone temporär förhöjning av livskänslan, mötet med Merete och kärleken till exempel. Där får Solstad mig att tänka på någon som lägger patiens och flyttar ett kort för att få den att gå ut.

Men samtidigt är Solstad alltid Solstad, en författare vars böcker man ogärna lägger ifrån sig, den täta textmassan till trots. Och visst har man då och då stött på T. Singer. En människa som talar, finns och rör sig men upplöses i luft när man flyttat blicken åt annat håll.

Roman

Gunder Andersson