ÅSIKT

Skådespelare Utan Gränser

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I utkanten av vår hektiska värld möts några trötta själar. Det är Refet (flykting) och James (idrottsman) och Bajrush (USA-drömmare) som med Fern (sjöjungfrufantast) och Viveca (besviken socialdemokrat) samt Anna (pundare) fantiserar om en ljusare framtid.

En märklig samling. Inte bara för att deras intressen drar åt olika håll. Även deras språk skiljer. Några talar svenska och andra makedonska. Andra åter engelska. Spelade som de är av aktörer från teatrar i Uppsala och Skopje och nånstans i bortre Wales.

Det handlar om internationellt teatersamarbete. Ett slags Skådespelare Utan Gränser.

Och ingen kan väl ha nåt att invända mot den tanken. Om ett Europa samtalande även på detta plan.

Mer förbryllande förefaller de drömmar som dröms.

Till nöds kan väl sjöjungfrufantasierna gå an som metafor för resan mot det Atlantis som pjäsen dyker mot. Men varför Atlantis? En sån hierarkisk modell?

Och varför dessa ögonfagra plastdelfiner som skådespelarna simmar kring med på scenen? Nåt i drömmen smakar för mycket Walt Disney.

Annat är mer gediget. Beach Boys musik tätnar när pjäsen går mot havsstranden. Några gråmelerade engelska diktcitat känns autentiska som farväl till den tid som varit.

Annars är det inte lätt att nås av texterna som serveras. Inte av språkskäl (allt tolkas under spelets gång på olika språk mot fondstyckena) utan för att repliker så ofta kastar loss från det konkreta och flyter ut i oklarhet.

"Ge upp verkligheten", sägs det i pjäsens pressblad, "den finns inte."

Kanske har det blivit lite för mycket av det uppgivandet.

Teater

Mario Grut