ÅSIKT

Någon seger har vi inte sett - ännu

Ulrika Stahre läser Lena Gemzöes bok om feminism - som borde vara obligatorisk

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att skriva en bok i ämnet feminism har verkat vara att beträda minerad mark. Det beror på att det dels är vanligare att tala om feminismer än feminism (vilket kräver något mycket välavvägt), dels på att ideologin är så nära sammanknuten med kvinnorörelse, forskning och framför allt personliga erfarenheter. Idéväven är full av noppor. Men Lena Gemzöe, antropolog och lärare på Stockholms universitet, har tagit sig an den svåra uppgiften att begripliggöra och diskutera feminismens basbegrepp utan att virvla bort i finstilta debatter och abstrakta resonemang. Boken är den tredje i Bildas serie ismer.

Lärargärningen ligger tydligt till grund för förmågan och viljan att förklara. Även om farten är hög och en hel del avverkas på knappa tvåhundra sidor - feminismens moderna idéutveckling, patriarkatsidéer, genusteori, queerteori, etnicitets- och kulturskillnad etcetera - är nivån jämn och stram. Avskalat som en åttiominuters föreläsning med kort paus. Feminism torde och framför allt borde bli kursbok på en hel rad grundutbildningar.

Utgångspunkten för boken är framför allt att feminismen gjorts allmän, att den finns i debatten och själva ordet feminism blivit positivt laddat - åtminstone i fler kretsar än för trettio år sedan. Redaktören Tomas Lappalainen använder redan i förordets allra första mening formuleringen "feminismens offentliga segertåg" och problematiserar den direkt: fler makthavare än någonsin kallar sig feminister men vi lever fortfarande i ett land och i en värld där kvinnor är underordnade män. Någon seger har vi inte sett.

Trots lagstiftade lika rättigheter och trots medvetandegörande debatter är kvinnors löner fortfarande lägre än mäns, våld mot kvinnor utbrett, osynliggörande och andra särhållande mekanismer verksamma (som till exempel att kvinnliga konstnärers verk visas och köps in mer sällan till museer och konsthallar). Listan är lång och känd och tycks aldrig bli kortare. Varför det är så är bokens ämne, och som man frågar får man också svar - det innebär att genom boken finns medvetandet om strukturers seghet och hierarkiers betydelse. Om feminismen ska kunna bli en slagkraftig ideologi, skriver Gemzöe, måste dels gynocentrismen stå i centrum, dels måste kunskapen om andra hierarkier tas tillvara. Kvinnan i centrum för analysen och ett aldrig bortglömt klass-, etnicitets-, sexualitetsperspektiv, ungefär. Ett perspektiv varifrån feminism inte kan förenas med pigavdrag, inte heller med en fritt flygande postmodern relativism.

I det avslutande kapitlet med den något storslagna rubriken "Feministisk utopi och vägen till lycka" utgår Gemzöe från den norska feministen Beatrice Halsaa, som i slutet av 80-talet skrev om hur politiken skulle kunna ändras till att sätta reproduktion före produktion. Visioner om hur omsorg och vård blir allas intresse, hur den mänskliga gemenskapen kan utvecklas genom att vårdarbete uppvärderas, är uppfriskande och Gemzöe går vidare på vägen till lycka genom att argumentera för icke-individualistisk strategi: vi måste se till grupper och kollektiv, inte enskilda.

Feminism blir till sist en egen sorts bok. Den är förvisso en debattbok, men den debatterar inte mot till exempel de hel- och halvtrista - men hyfsat aktuella - fenomen som till exempel biologism, jämställdhetsretorik, "jämtegrering". Den är också en grundbok i feminism, men med ett avstamp och - bitvis - en passion (låt vara akademiskt sval) som grundböcker helt brukar sakna. Mellan dessa ytterligheter finns emellertid en nisch och det är diskussionsunderlaget, seminarie- eller bokcirkelboken. En social bok om en social ideologi - till och med i sin form anti-individualistisk.

Samhälle

Ulrika Stahre