ÅSIKT

Snäll Shakespeare i en farlig värld

CLAES WAHLIN om fyra uppsättningar av Stormen

1 av 4 | Foto: AORTA
Göteborgs stadsteater.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Teatern säger sig ofta vilja spegla sin samtid. Jag tror att det finns två slags reflexer som teatern kastar: en avsiktlig och en oavsiktlig. Den förstnämnda är som synligast när man spelar en klassiker med tydliga samtidsmarkörer, den senare reflexen är sådant som bäst låter sig fångas på håll.

Inte mindre än fyra uppsättningar av Shakespeares Stormen spelas just nu runtom i Sverige. Jasenko Selimovic har i Göteborg lånat från Perik-les för att kritisera en patriarkal kvinnosyn, men använder annars pjäsen till att undersöka den samtida teaterns olika spelmöjligheter. Här får Rolf Lassgårds Prospero emellanåt stiga ut ur sin roll för att spela regissör av dramat Stormen, en teaterlek som har gott stöd i pjäsen och dess moderna speltradition. Spelstilarna avlöser varandra, framför allt mot slutet där kulisser från Götborgs stadsteaters uppsättning anno 20-talet slutar med ett elegant lån från ett av Robert Lepages spegeltricks.

I Västerås får vi ett slags Stormen för förstagångsbesökare, troget och ganska snällt framförs sagospelet, och just när det gäller Shakespeare räcker i och för sig det ganska långt. Det är fullt möjligt att som publik låta texten väcka associationer som lämnar det elisabetanska sammanhanget bakom sig.

På Teater Västernorrland i Sundsvall, där Tomas Melander har regisserat, förhåller man sig också lojal mot texten, men det är en vässad uppsättning där allas kamp mot alla om makten ges pregnans. I slutscenen tar exempelvis Caliban upp ett svärd, en erinran om att så länge människor samsas på samma geografiska yta lär de strida om makten.

Scenrummet är grus (i Västerås sand och trä) där en svetsad, snedställd, rostig järnkub sitter fastkilad i marken och fungerar som Prosperos grotta. Tillsammans med inledningens radiotrafik med nödrop tycks vi befinna oss betydligt närmare vår tid än vad vi gjorde i Västerås, om än inte riktigt så samtida som i Göteborg. Denna ouvertyr utvecklas dock inte, då rollfigurerna i övrigt är rotade i sin elisabetanska tid. En något retorisk och daterad översättning håller dessutom spelet på distans.

Vad säger då detta om Shakespeare i svensk teater? Knappast blott det att man förhåller sig mer traditionell utanför storstäderna. En smula överraskande är de förhållandevis försiktiga tolkningarna; just Stormen med sina postkoloniala möjligheter borde fresta till mer radikala scenversioner. Trots ett tillåtande teaterklimat har man valt att inte låtsas om detta, vilket faktiskt är anmärkningsvärt. Handlingen kan både lätt och effektivt förläggas till vilken liten by som helst i tredje världen eller, säg, en förort med kulturella motsättningar. En afrikansk kåkstad eller ett natthärbärge för hemlösa vore tveklöst en scenisk plats med utomordentliga dramatiska möjligheter för Prospero, Caliban och de strandsatta makthavarna.

Teater Blanca i Uppsala, vars ensemble delvis består av så kallade utvecklingsstörda, ger en intressant påminnelse om just detta i sin nedkortade uppsättning. När en rullstolsburen Ariel ber Prospero om friheten med orden "låt mig gå", eller när Caliban spelas av en invandrare som ännu inte talar perfekt svenska är plötsligt Shakespeares Stormen en pjäs om dagens Sverige. För denna ensemble bär pjäsen en politik som de övriga uppsättningarna tycks behöva gå långa omvägar för att hitta.

Göteborgs politiska accenter (kvinnan som offer) riskerar att neutraliseras av metaperspektivet, eftersom scenerna med Miranda som sexslav faktiskt kan läsas som ett exempel på en spelstil, lika väl som en politisk kritik. I Sundsvall hålls maktkritiken generell; några referenser till specifika politiska konstellationer finns inte. I Västerås, ja, där håller man sig till sagan och säger med det möjligen att Shakespeares värld jämfört med vår är en trygg och tämligen ofarlig plats.

Kan den relativt svaga institutionella ställning som teatern har utanför Stockholm och Göteborg förklara detta försiktiga spel? Om man satsar på klassikernas klassiker utan att skrämma bort publiken, så borde väl få kunna klaga, varken de ekonomiska anslagsgivarna eller den breda publiken. Är det på det viset skulle teaterns otrygghet stå i direkt omvänd proportion till dess konventionella spelkonventioner.

I fallet Stormen visar teatern (framför allt i Västerås, men även i Sundsvall) också upp ett slags skönmålning av verkligheten; som ville man drömma sig bort från en existerande värld av förtryck, rasism och hämnd och försäkra åskådarna om att harmoni råder, åtminstone på teatern. I Uppsala är det precis tvärtom, där går det inte att skilja scenen från verkligheten.

Speltraditionen, det måste vi minnas, har sällan med pjäsens eventuella intentioner att skaffa. Traditionen är summan av en samling överenskommelser, gjorda utifrån mer eller mindre medvetna ideologiska förutsättningar. Att välja bort något är också ett val. Storma må det göra i samhället, landet och världen, men på teatern befinner vi oss oftast i lä.

Claes Wahlin