ÅSIKT

Siri i byxor och Ragnars öron

STINA HÖGKVIST uppsöker två av Sveriges modernister

1 av 2
Ragnar Sandberg: "Självporträtt", 1937.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag älskar Ragnar Sandbergs (1902-72) öron. De står rakt ut, lyser röda i motljus och stjäl uppmärksamheten i varje självporträtt. Sandberg brukar räknas till Göteborgskoloristerna, men jämfört med hans kollegor finns det mer Göteborg än färg i hans palett. Det är hav, båtar, måsar, kaféinteriörer, hamnscener och matroser på var och varannan duk. Trots att kriget rasar ute i Europa skildrar Sandberg ett sorglöst Göteborg utan vare sig snö eller tårar. Visst kan motiven te sig som en naiv idyll, men fokuseringen på vardagslunket kan också ha varit en överlevnadsstrategi i en krigshärjad tid.

Sandberg närmar sig sina motiv som ett problem som ska lösas. För honom var processen viktigare än att nå målet. Men något kan aldrig bli felfritt, det kan bara gå mot noll som fysikerna säger. I sitt envisa sökande återvände han som ett mantra till olika teman: glas, frukt, badare, landskap, idrottare och gumma som matar måsar. Utställningens tematiska hängning illustrerar arbetssättet. Det kan låta trist, men det är det inte. Jag förvånas själv över att jag inte somnar i en sal fylld med dukar och skisser av glas i en korg. Det finns nämligen något fascinerande med att ta del av hans maniska letande efter en tillfredsställande lösning. Det tydliggör också glappet mellan idé och verklighet och hur svårt det är att bli nöjd med förverkligandet av den mentala bilden.

Siri Derkert (1888-1973) var samtida med Sandberg, men arbetade i en helt annan anda. I utställningen Siri Derkert - Modernist Modetecknare visas vid sidan av det kubiserande måleriet, ett urval av de modeillustrationer, skisser till scenkostymer och teckningar till klädkollektioner hon arbetade med på 1910-20-talen. Ett tiotal av klänningarna har sytts upp. Tyvärr känns sammelsuriet av måleri, teckningar, foton och klänningar både tunt och spretigt, lite som "Siri Derkerts greatest hits vol. II". Eftersom inget problematiseras blir det dessutom slätstruket. Det hade till exempel varit intressant att se hennes design i ett vidare perspektiv.

Katalogen beskriver Derkerts klädintresse som ett led i hennes avantgardistiska helhetssyn, där livet och konsten är ett. Jag är skeptisk. Privat chockerade Siri Derkert sin omgivning med att gå emot den kvinnliga borgarrollen. Hon såg sig som en fri konstnärsbohem, rökte cigarr och gick omkring i byxor. Men inget av det här syns i hennes modeteckningar. Det skymtar inte fram ett byxben någonstans. I stället ser man traditionellt feminina kläder, anpassade efter tidens kvinnoideal. Att de flesta utfördes i uppdrag av modehus och veckotidningar normaliserade säkert uttrycket. Alla halvkrinoliner, rosetter och låga liv visar också hur trendkänsligt avantgardet var. Paradoxalt nog kanske avantgardisterna var de enda som vågade följa Paris modeideal.

I anslutning till Derkertutställningen visas Pendang, där sex unga svenska konstnärer ger ett samtida perspektiv på kläder, mode och kropp. Här finns den problematisering som saknas i den andra utställningen och den fungerar därför som ett bra komplement. De frågor om klass, kön, status och identitet som ställs kan dessutom användas som tankemall när man strosar runt bland Derkerts klänningar. En fråga som genast dyker upp är vilka som hade råd att sy upp dessa sidenklänningar för hemmabruk.

Konst

Stina Högkvist