ÅSIKT

På jakt efter ett stort språk ...

JAN ARNALD får ett lysande litterärt svar när han läser Assia Djebar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Assia Djebar.
Assia Djebar.

Assia Djebar nämns ofta - fast inte med riktig övertygelse - i Nobelprissammanhang. Rent politiskt är hon en idealisk kandidat, en franskspråkig algerisk kvinna och dissident i sextiofemårsåldern som jobbar i många olika genrer, är genuint multikulturell samt skriver en litteratur som måste betecknas som motståndslitteratur, med starkt feministiska och postkoloniala förtecken.

Vadan då den bristande övertygelse som jag flera gånger har mött hos initierade? Jag tror inte att det beror på att hon är kvinna, inte heller på att hon är så klart politisk, inte ens att hon kommer från ett arabland. Det beror på stilen.

Det är i alla fall vad jag inbillar mig nästan hundra sidor in i den första av hennes romaner som översatts till svenska, Ett fängelse så stort. Det vi möter är en förälskelse mellan en snart fyrtioårig, gift algerisk kvinna och en tio år yngre, ganska försagd algerisk man, en ytterst svärmisk sak som aldrig når någon fullbordan eftersom kvinnan hejdas, i det inre, av sin muslimska uppfostran och, i det yttre, av det patriarkala samhället. Förälskelsen får emellanåt drag av extremt överspänd melodram - därtill draperad i ett riktigt snirkligt blomsterspråk, som översättaren Ingvar Rydberg har lyckats få att låta riktigt franskt.

Och då känner jag, aningslöst, att jag stärks i min övertygelse att en motståndslitteratur också måste göra motstånd. Mot läsaren, så att läsaren inte bara får sina uppfattningar bekräftade utan också tvingas tänka själv, beträda genuint främmande mark. Annars blir den - hur motståndskraftig den än är - en medhårslitteratur.

Men ack vad jag bedrar mig. Ett fängelse så stort är så långt ifrån medhårslitteratur man kan komma. Romanen beskriver verkligen ett fängelse så stort, och den inledande melodramen är bara en enda liten cell. Resten av romanen iakttar kritiskt denna enskilda cell från de andra cellernas drastiskt skiftande perspektiv. Och de melodramatiska känslor som i det inledande kapitlet verkade vara en ensak visar sig snart vara en logisk konsekvens av ett liv i det stora, mångförgrenade fängelset. Det finns helt enkelt inga ensaker.

Redan övergången till det andra kapitlet (av fyra) markerar en skarp övergång från ett "kvinnligt" till ett "manligt" språk, från förälskelsens känsloutgjutelse till historikerns strama, förtätade föredrag. Fast det "manliga" språket visar sig leda fram till ett i högsta grad kvinnligt språk.

Jakten på ett okänt språk, återfunnet på ett egenartat mausoleum i Dougga i norra Tunisien under 1600-talet, leder ut på en oerhört fascinerande resa genom Nordafrikas omväxlande men alltid blodiga historia. Och det hemliga, till synes utdöda språket, det som nedtecknades långt innan det fanns runor, visar sig talas i dag, av berberna, de som bodde i Nordafrika innan araberna kom. Assia Djebars eget folk. Ett språk traderat av kvinnor, både muntligt och skriftligt.

Ett fängelse så stort handlar i hög grad om detta språk: om möjligheten till ett kvinnligt språk och en kvinnlig gemenskap inom ramen för ett sammanhang där de i stort sett tänks vara språklösa. Ett hemligt, till synes utdött språk.

Det långa tredje kapitlet är en sorts växelsång mellan en filminspelning och självbiografiska tillbakablickar. Filminspelningen (som också har självbiografiska rötter; Assia Djebar är också filmare) handlar om en iscensättning av det kvinnliga i Algeriet, regissören förmår själv analysera gesterna, rörelserna. Och i de självbiografiska tillbakablickarna sker i stort sett samma sak, fast på ett mer personligt plan. Hon konfronteras med minnet av sina äldre kvinnliga släktingar och förstår dem för första gången.

Det avslutande, fjärde kapitlet får närmast betraktas som en coda, en kort, blodig slutkläm. Vi har då rört oss fram till Algeriets dödliga nu. En ung kvinna mördas och slängs i ett dike efter att heroiskt ha räddat en europeisk besökare. Det är oerhört drabbande - och förberett av en lång historisk-psykologisk perspektivering som också fullständigt förvandlar det första kapitlet. Det finns inget enskilt.

Hur blir man den man är? Bortom det enskilda? Sällan har jag sett ett så lysande litterärt svar som Assia Djebars Ett fängelse så stort. Jag placerar henne - med riktig övertygelse - i övre delen av Nobelpriskandidatlistan.

Roman

Jan Arnald